omnia

Såg häromdagen Ett drömspel på Stadsteatern
En grå och mörk uppsättning som tagit fasta
på det mycket vilsna och svåra i Strindbergs text
samt flyttat det hela till vår tid.
Tidsflytten var mycket bra gjord
och fungerade helt naturligt.
Bra, i vissa fall, lysande skådespelarinsatser
och första akten var utmärkt, särskilt inledningsscenen,
även om jag saknade Indras röst.

I texten hade korta nutida berättelser infogats
och under första akten fungerade det mycket bra,
under andra akten mindre bra, där blev det lite för mycket.
Scenen nedan var vällovlig och begriplig men den blev för lång
och alla delar var inte helt lätta att förstå.

Mycket sevärd hursom.
//cm

Såg häromkvällen pjäsen på Stadsteatern.
Trist upplevelse
och synd för den strålande rollprestation av Palme som Philip Zandén gör.
Han liksom Fälldin, Erlander, Bohman m.fl. är utmärkt framställda
även om personligheten bakom gestalten inte framkommer på något sätt
i manus, iscensättning eller det taffliga försöken att framställa en tid.
Snarare har man utgått från nidbilderna av respektive person, tror jag,
men utan att vilja det.
Manuset är tyvärr rena dravlet.
Såsom att landets största problem är att städerskan
fått lägenhet i Rotebro!



//cm

Såg häromdagen denna fantastiska föreställning på Stadsteatern
med Allan Svensson och Pia Johansson. Var lite orolig att jag skulle
sitta i trista Svensson Svensson-karaktären - men han var som bortblåst.
Från första stund. Det är ett lysande skådespeleri som levereras av båda två,
verkligt, kraftfullt och sprudlande, kreativt och återhållet. Helt lysande.
Det är min tredje - tror jag -  uppsättning av pjäsen jag ser, och trots min stora beundran
för August, måste sägas att Dödsdansen i de tidigare uppsättningarna varit rent av
tråkiga. Tror att det var Malmsjö en gång.
Denna däremot. Jag var med från början till slut och tappade inte fokus en enda gång
- och det är gott betyg.
Skådespelarna hade också god hjälp av utmärkt scenografi och kostym, och man hade
lyckats placera in pjäsen i nutid utan konstruktion.
Och så denna dans med döden ända tills den inte längre är en flirt utan högst verklig.
Han visste, han Strindberg.

//cm

Min andra upplevelse av Gösta i Berättarladan.
Den första - för kanske 10 år sedan - var lysande ur alla aspekter.
Kan inte hjälpas att denna, årets uppsättning, jämförs med den förra
och där hamnar i betydligt underläge.
Först och främst var föreställningen på tok för lång, dialogen och händelseförloppet
saknar delar som är nödvändiga för berättelsen - så kommer Majorskan plötsligt tillbaka
och har bestämmanderätt över Ekeby utan förklaring -, likaså är tidsaspekten märkligt irrelevant - ihoptryckt ibland och helt långtråkigt utdragen ibland.
Undrar varför berättelsen skall berättas på nytt? och i en annan tappning? Vad vill man berätta?
Läste någonstans i en recension att detta är Gösta Berling ur kvinnornas synvinkel - men det stämmer inte alls, tycker jag. 
Föreställningens dräkter, scenografi och dramatiska lösningar, såsom döden i bilden ovan
var dock helt lysande.
Och för att visa att Selma inte var en sagotant utan en passionerad, vildsint älskande kvinna
kommer här en bild som visar all denna storm men under ett kontrollerat yttre. Se ögonens blänk
och munnens känslosamma vinklar som bara nätt och jämt tyglas.
 
//cm

En stor, stor besvikelse
Ensidig fokusering på ego-kärlek, d.v.s. jag vill ha kärlek
Inte givande
En reducering av Tolstojs magiska berättelse till förenkling och förminskning.
Obegriplig scenografi - varför denna trappa? Skulle den markera något - avstånd i känsla, rum och tid t.ex. -
borde den väl använts så
Obeegripliga scenkläder och rekvisita - möjligen undantagna skridskorna i skridskoscenen.
Mediokra skådespelarinsatser förutom Levin, Karenin och sonen samt Dasja
Men en vacker bild

  

Hur kan denna vulgoshow få så stort genomslag?
När vi var där tjöt publiken,
ställde sig upp och applåderade,
och skrattade högt åt alla snoppskämt??
Djungelboken var en fantastisk föreställning där man
använt den gamla historien till att säga något om den nuvarande samtiden
med musik.
Och den fungerade alldeles lysande, hängde ihop både i berättelse, musik och iscensättning.
Men denna förställning,
här stämmer ingenting - de största problemen är
"översättningen" av historien till nutid där t.ex. Myladys tatuering blivit en snopp!!!!
och
den utomordentligt obefintliga dialogen.
Till detta fogas mängder av under-bältet skämt, åtbörder och anspelningar.
Nej - se den inte.
//cm

Såg jag igår på Dramaten
tillsammans med sonen.
Lysande skådespelare, otäck historia
men egentligen inte bara äktenskapets historia.
Oförmågan att nå varandra i de solitära världar vi var och en är
gäller inte bara äktenskapet,
även om sveket kanske är större i otroheten
och vännerna som visste om allt.
Hemskt

Såg i helgen pjäsen Den smala vägen
av Sveriges första feminist Frida Steenhoff.
Lysande iscensättning
- manus, regi, skådespelarna och idéerna -utmärkt!
och då menar mamman inte så mycket själva feminismen
- den har hon hållit på med så länge
och därför känns det självklart men ändå naturligtvis viktigt att påvisa tillvarons orättvisor alltemellanåt
Ingenting har ju egentligen blivit bättre,
bara det att jämlikhetsproblemet ser annorlunda ut idag - men likafullt har vi ett samhälle
med mannen som överordnad kvinnan. Om någon tycker något annat - se på våldet, dvs porren, prostitutionen, hustrumisshandeln, hustrumorden, incesten, våldtäkterna osv osv
- och ge svar på tal.
Men det pjäsen på ett magiskt solklart visade var också 
när förståelsen tar slut - och att när det sker finns ingen återvändo.
Jobbigt men utmärkt gjort!
 

Mamman åkte förbi Dramaten idag
kom och tänka på senaste besöket där
Premiären på skådespelet Tre kronor
-tre av Strinbergs kungadramer, om Gustav Vasa - Kristina -Gustav III, sammanfattade och sammanfogade
till en föreställning.
Vi var helt uppfyllda av föreställningen - dock inte av Elin Klinga och iscensättningen av mittenpartiets Kristina som mest var ett antal tysta tablåer-
men desto mer av Torkel Perssons Gustav Vasa
och Michael Nykvist moderna Gustav III
Vi var imponerade både av Strindbergs texter - förutom då Kristina vars text helt schabblats bort, mamman har dock sett denna pjäs på Dramaten för länge sedan med Anita Wall i ett lysande drama-
 och hans sätt att se andra saker, att fokusera vid delar som inte vid första anblicken är tydliggjorda
samt av skådespelarnas och regissörernas sätt att visa fram det allmänmänskliga i det kungliga!
Bra gjort
Döm om vår förvåning när DN´s recensent helt sågade Gustav Vasa och Gustav III och istället höll fram dravlet med E Klinga (som dessutom är en ytterst medelmåttig skådis)
//mamman