omnia

Beskrivning över Efteråt, Före mötet mellan dem
och så brytningen, baserat på gediget och redovisat källmaterial.
Konflikten rörde sig huvudsakligen kring
libidot som Freud menade var sexuell
medan Jung hade andra förklaringar.
Jung använde sig mycket av mytologin, symboler och alkemi
för att förklara människans driv.
Han är därför betydligt mer intressant
i mina ögon.
//cm 

Se, så ljuvlig
Undrar vad det är för sort.

Barn till den andra mamman
som såldes som Mårbacka, men nog inte är det.

En av mina mammor, den röda.
//cm

i hösten och namngiven av mig. Heter egentligen bara Butterflies
men tillsammans med de övriga madammerna i rabatten
vid husknuten. Trist att det är så långt till våren
även om mörkret är skönt det också.
//cm

 
Den Underbara, Underbara filmen om ärkeängeln som röker, äter socker,
dansar och älskar och doftar så gott att Alla Kvinnor faller som käglor.
Den film jag sett flest gånger (och en liten skvätt idag)
och älskar, trots den lite töntiga kärlekshistorien och hunden.
Det är så härligt att föreställa sig ängeln så här,
kraftfull, sensuell, levnadsglad, njutande och också vanligt morgonskrovlig!
//cm

 av förra årets nobelpristagare.
En intressant sammansatt historia
men jag hittar inte riktigt poängen.
Kärlekshistorien mellan Tant Julia - som hela tiden kallas så -
och hennes unge - 14 år yngre - släkting författaren löper parallellt
med olika allt blodigare radioföljetonger som produceras
av en udda figur i kärlekshistorien.
Radioföljetongerna är olika men blir allteftersom alltmer sammanblandade
med varandra. Lite meningslös känns den allt.
I alla fall ännu så länge, imorgon är det bokcirkel om den och då kanske saker och ting klarnar.
//cm

Ola Wikanders utmärkta bok
Lärd och lärorik om språket, språken, språkets ord och ljud
blandat med myter, gudar och nutida frågeställningar.
Lagom långa texter som ger nya perspektiv på
de mest skilda områden med språket som nav.
Intressant och lätt.
//cm

På Söder vid Nurnberghuset,
men vad är det för blad - rönn?
//cm

Fantastisk utställning på museet!
Var där i flera timmar men måste tillbaka omedelbart.
Varje bild en berättelse med enorm detaljrikedom,
ibland undrar man om det ändå inte är ett foto-
Porträtten är så uttrycksfulla att man tror sig ha livslevande personer framför sig.
Och alla känslor och sinnesuttryck finns där från stor glädje
till det allra svartast.
Ilja Repin med mycket glädje:


En förskräcklig är denna, som heter Återkomsten eller något liknande och som
visar en man som kommer tillbaka efter hemska upplevelser:


Men det är svårt att hitta bilderna på nätet,
en av de bästa porträtten, av Tolstoj stående barfota - där jag fick en direkt känsla
av att han var på väg ut ur bilden - kan jag inte finna hur jag än letar.
Det är också svårt att hitta namnen på dessa ryssar, de verkar att
döma av sökningar på nätet vara mest kända i grupp, hittat några namn -
Kramskoy,  Vasily Perov, Vasnetsov (tror jag) - och jag hittar inte namnet på
konstnären till den översta bilden.
Trots alla möjligheters internet!
//cm

På skogskyrkogården,
dov och ensam.
//cm

 En bok - en hel värld.
Läste den när jag var ung och är nu oerhört glad
att jag gjorde det och att jag nu läst om den.
Det är en annan bok nu.
Tyckte så mycket om den då, passionen och personerna - framförallt Anna
- men nu upptäckte jag på ett annat sätt idéerna, revolutionen och kampen om
och emot tron.
Helt fantastisk i sin rikedom på personer, miljöer, filosofiska och samhällsomstörtande tankar.
Inte konstigt att det blev revolution - egentligen, förtäckt uppmuntrade han väl till den
även om den förstås gick åt ett helt annat håll än vad han ville.
Människan behöver läras in i något nytt, en revolution tenderar att ta över exakt samma mönster
som tidigare om inte människorna får tid på sig att bearbeta, reflektera och göra andra val.
Och ryssarna har väl inte fått det, inte ännu. Se Putin tillbaka på tronen - en modernare tsar.
//cm

 Tycker mycket om den första delen
i denna titel. Till längtans försvar.
Och mycket av det han skriver om - längtans beståndsdelar och innersta väsen
stämmer så väl in i mina tankebanor.
Det svindlande vackra men samtidigt så smärtsamma livet.
Men jag tycker också att han denna gång
använder väl mycket utrymme åt sina resor och egna berättelser hit och dit.
Det känns som om han inte riktigt vill gå in i temat,
eller inte kan.
Hursomhelst är denna grundläggande längtan som kanske är vår drivkraft
och vår olycka ganska översiktligt behandlad i boken.
Jag ville ha mer.
//cm 

Nobelpristagare
Helt ok, ävenom det inte var mitt val
Och det talas så mycket om att han nominerats av icke-svenskar
vilket ändå gör det hela mer ok.
Svenskar är ju överrepesenterade bland pristagarna trots att inte Strindberg eller Sara fick priset.
Två storheter som borde fått. Och Selma förstås men hon fick ju.
Min favorit, eller en av dem kanske jag skulle säga, bland Tranströmers är:

Kyrie

Ibland slog mitt liv upp ögonen i mörker.
En känsla som om folkmassor drog genom gatorna
i blindhet och oro på väg till ett mirakel,
medan jag osynligt förblir stående.

Som barnet somnar in med skräck
lyssnande till hjärtats tunga steg.
Långt, långt tills morgonen sätter strålarna i låsen
och mörkrets dörrar öppnar sig.

Strindberg får illustrera

Hoppas på Assia Djebar
Det borde vara en kvinna och någonting annat än den europeiska traditionen (och där inkluderar jag US och Australien),
med öst och väst, förtryck och konsumism och andra världskrigets gräsligheter.
Men mest för att hon är en verkligt lysande berättare,
med ett helt eget språk och helt eget perspektiv
som är både roande och oroande.
Först och främst blir man överraskad av en berättelse som inte alls är vad som förväntats,
personerna beter sig på helt annat sätt och skildringen löper som ett eget stråk utanför alla
invanda fåror.
Hon uppmuntrar vidare ens tankeverksamhet kraftigt
och ger absolut inga enkla svar - inga svar alls egentligen.
Jag håller tummarna.
Om vi måste ha en man. Eller om vi måste ha en poet
hoppas jag på Adonis
Hans poesi är revolutionärt överraskande - lite åt samma håll som Djebar -
men samtidigt outgrundlig som följer i en lång tradition av mystiker
och stora poeter

Och se så vackra bilder jag hittat - två människor som levt
och brunnit och våndats och låtit allt synas precis som Dorian Grays porträtt.
Såsom livet
//cm

Inför vår  litenhet, vår obetydlighet
och vår korta tid drabbades jag av svindel på en skogspromenad i Norrtäljeskogarna härom veckan.
När jag tittade uppåt.
den oändliga rymden.
trädstammarnas växtkraft alldeles oberoende av oss.
björkens ensliga rakhet
och vår ensamhet i alltet
men svindeln var god, den fyllde mig
med helhet.
//cm 

Var sista dagen på Fotografiskas utställning med
Mapplethorpes bilder
och blev djupt besviken
Där var mest snoppar i olika vinklar, både verkliga och symboliska
och jag vet inte ... vackra är de ju inte.
En del porträtt var bra, Donald Sutherland t.ex.
sedan fanns där nakna kvinnor i intetsägande överflöd
samt några bättre stilleben.


Helen Levitt däremot. Gatubilder från 1930-tal till 1990-tal
var riktigt lysande. Människor i aktivt liv; skojande, bråkande, skrattande, donande
och i relation med sin omgivning, både miljö och människor.
Mycket bra!

 

//cm

       
Nyss läst ut Utrensningen, aktuell i två läsecirklar denna höst,
och måste säga på en gång. Den är tråkig.
Samma historia egentligen som i Stalins kossor, samma otäcka våld mot kvinnor,
samma förfärligt nästan obeskrivliga förtryck bl.a. i form av en allt överskuggande osäkerhet om vad som ska hända härnäst, samma personer - dotter - mor - mormor.
Skillnader mellan romanerna finns. I Stalins kossor handlade det väl mycket om tre generationers kvinnors olika sätt att hantera en obegriplig verklighet, och om arv, skuld och skam, vilka storheter också finns i Utrensningen.
Utrensningens tema är möjligen just utrensningen men den är summariskt beskriven, där är flera svek men de hänger inte riktigt ihop. Historien stämmer inte riktigt, t.ex med Martin och hans skogsman till bror. Eller systrarnas stora kärlek som hålls gömd o.s.v. 
Våldet mot framförallt kvinnor och barn är outhärdligt, obeskrivligt
men skildringarna får inte bli våldsporr. De måste betyda något. Leda till något. Något mer än våldsamma äckelkänslor. Dit når inte Oksanen alls.

//cm  

Den gode Almquist, han blir allt mer kär för mig.
En gång i tiden var det Det går an som var märkvärdig,
men jag var för ung, förstod inte storheten, men begrep klassikern
i kvinnokampen - förstås.
Läste också Jaktslottet och Hermitaget men som sagt, de lämnade inte några spår.
Nu efter två böcker detta halvår, och särskilt denna Drottningens juvelsmycke,
framstår han alltmer som en av de litterära giganterna.
Först formen, han blandar drama med den utomstående berättaren med prosa med drama och poesi på ett helt lysande och mycket, för läsaren njutbart sätt.
Sedan miljöskildringen av Stockholm är helt underbar att läsa, att återfinna och gå och vara på hans platser. Beskrivningarna är också så livfulla att jag gott kan se alltihop framför mig
och så historien! Mordet på Gustav III är fonden och den hela tiden åtföljande berättelsen
men huvudsaken är Tintomara, denna gäckande, förtrollande och förtrollade, magiska person
som får alla att brista i kärlek - fast hon/han inte vill. Kanske en spegel? Kanske vårt allra innersta?
Och så detta med Törnrosen?? 
Hela serien heter ju Törnrosens bok och mycket har skrivits om Almquist och Törnrosen,
vad jag förstår,
men jag vet inte om något har blivit klarare.
Hans liv är ett mysterium, så att hans böcker är mysterier på ett särdeles lockande sätt,
är väl inte att förvåna.
Men han har missbrukats på olika sätt
Såg för några år sedan - eller - gick efter pausen för det var så bedrövligt -
en uppsättning på Dramaten av Drottningens juvelsmycke med E Klinga i huvudrollen
som verkligen var ett missbruk av text och stämning i boken.
Scenografin var dock betydelsefull,
   

Och han själv bör väl vara med här,
se så intelligent finurlig han ser ut!

//cm

Emilia Fogelklous lilla skrift om Den heliga Fransiscus
är bedårande rar men har lite för mycket av
smetande godhet och gudstillfredsställelse.
Detta trots att Emilia ju inte, som jag förstått det,
tyckte om denna attityd. Hon var mycket stramare
och ville inte ens kalla varken Fransiscus eller Birgitta för heliga
och Frans är Frans, inte FRansiscum.
Berättelsen om hur Frans bemöter rövarna är hur som helst underbar.
//cm

Nyplanterad igår i vackra höstfärger
och mustig jorddoft

STår tillsammans med Rosa Mundi, Madame Butterflie och Madame A Carrier
vid torpets gavel.
Tillsammans har de ännu inget namn.
Åkte dit med Mikael Assisi på hans jungfrufärd
vilken han klarade bra.
//cm