omnia

 Andra läsningen på ganska kort tid.
Tyckte att jag mindes den, men började läsa igen i alla fall.
Varför? Det är en sådan njutning! Språket. Bilderna. Dofterna.
Fantasierna som Gregorius hänger sig åt. Alla dessa liknelser. När Gregorius ser sitt gammelmansansikte i spegeln och liknar sig vid en vissen blomma som trädgårdsmästaren snart skall ta.
Och den inkännande och helt autentiska - verkar det som - skildringen av att bli gammal -
vilket är märkvärdigt eftersom Ohlsson väl ännu får betraktas som ung i förhållande till G -
och sist men inte minst, Gregorius förhållande till Gud. Guds knackande och signalerande.
och med gudsförhållandet hans livsfilosofi som jag gärna gör till min.
och hur Doktor Glas blir en obehaglig slem typ.
och slutligen hur lätt det är att ta ställning, att fastna i ett perspektiv.
//cm

 Efter Doktor Glas och den Fantastiska Gregorius
var det en ganska tam upplevelse att läsa denna.
Men H C Andersens Skuggan är uppenbarligen en nyckel - kanske.
Vi kom fram till att Revinger i Ekmans bok
är skuggan.
Skuggan av Gregorius i Doktor Glas
och skuggan av Doktor Glas i Gregorius.
Den du inte känner är möjlig att demonisera - och det gör vi väl.
I det lilla som i det stora.
I familjegrälet liksom i konflikter mellan folk.
//cm

Skönt.
Trots, som synes, mycket vacker och slimmad gran!

De finns de som tyckte att de hade en finare gran - märkligt nog -
och här nedan är ett exempel (som definitivt inte var slimmad)


//cm

Det var längesedan jag hade en bebådelse här.
Tyckte att det skulle passa bra nu runt julen även om
händelsen i bilden är ca nio månader före själva födelsen,
men ändå - det hör ihop liksom.
Denna ger i sina diffusa linjer mer av myt och mystik kring ängelns besök,
vilket också undersstöds av färgerna - gröna vingar t.ex - och de öppna dörrarna
som ger ett intryck av oändlighet.
Ängelns kraftfullhet kommer från hans pose, han välsignar väl, och hans vingar
men inte från hans fjuniga pojkansikte.
Maria böjer sig ödmjukt, men ser inte rädd eller förskräckt ut - mer som om hon
väntat honom.
//cm 

Är mycket, mycket förtjust i Stagnelius texter
och efter att ha läst Häggs bok förstår jag delvis varför.
Stagnelius var starkt inspirerad av den gnostiska världen
och en mystiker och filosof.
Vilket förstås ger dessa magiska självlysande dikter. Dikter som också i en högre mening
vill säga något om människan och hennes livsvillkor.
Fast han är en pessimist, vilket inte är konstigt med det liv han verkade leva.
Och dog ung.
Även om man inte ver så mycket om hans liv är det
ändå intressant att få veta det som finns.
Synd bara att Hägg är en sådan usel tendentiös författare.
Han klagar på tidigare biografer och så gör han samma fel själv.
Rekommenderar därför inte denna bok utan gå direkt på Stagnelius lyrik.
//cm

En skröna som borde ha varningstext på sig
den är för mycket av allting, överlastad och meningslös.
Hade tidigare läst Fröken Smillas känsla för snö av författaren,
var inte särskilt förtjust i den heller
men den var helt ok i jämförelse med detta elände.
//cm

Kom äntligen till Skogskyrkogården
- typiskt nog mellan två möten, stressigt och med huvudet fullt av jobb, jobb -
men det försvann alltihop
Lugn och ro infann sig.
Tankar om livets skönhet
och om det absolut löjliga i döden,
om dofternas styrka där i skogen,
om vindens plötsligt hörbara vara,
om människans enorma förmåga att skapa och förlåta.
Svartklädda män rörde sig kring platserna,
tysta, högtidliga
och jag smög med min kamera
som kändes alldeles för världslig.
//cm

 
av Emilia Fogelklou
Den största kärleksroman på svenska har den kallats
och stor kärlek handlar den förvisso om
men också om människoöden helt utöver det vanliga,
men inte i meningen spännande yttre äventyr
utan om inre resning och resor
om människor, både Arnold och Emilia, som sett, förstått och upplevt annat.
Det bortom. Med Dan Anderssons ord "det är något bortom bergen"
och kanske också om hans längtan "till en vild och evig längtan föddes vi"
en längtan som manifesteras i en strävan som lett långt.
Och så hennes underbara, underfundiga, meningsfyllda språk.
En pärla.
//cm

Den käre Pamuk
detta är hans första bok -
och det kanske märks, den är lite väl långrandig i meningslösa beskrivningar om vardaglighete -
men vad författaren cirklar runt och det som också är behållningen
är ändå detta liv! Vad vi gör av det. Hur vi lever det. Det vi tagit vara på när slutet är där.
Detta i en släkthistoria med tre nedslag, 1907, 1937-1939 och 1970,
farfar, far och son i ett Turkiet med omvälvningar både inom och utanför gränserna.
Dessa är inte helt uppenbara men blir därför desto trovärdigare.
Resonemangenom vad var och en gör av sitt liv handlar förstås om familj
och arbete men också om politik och livsåskådning.
Han är ändå en lysande författare, som på det stora hela bara blir bättre och bättre
- Oskuldens museum hade kanske några slängar av det långrandiga, men jag förlåter honom -
och han är mycket väl värd sitt nobelpris.
Och så är han snygg!

//cm

Vilken skillnad det var att läsa denna roman den andra gången
efter att ha läst Gregorius emellan.
Nu var Gregorius en person,
istället för att vara en ful gammal man - en yta -
så kunda jag se honom. Det var väl det B Ohlson gjorde.
Romanen blev dubbelbottnad på ett helt annat sätt -
t.ex. kring kvinnans ställning i förhållande till mannen, Söderberg tar visserligen
ställning mot mannens "äktenskapliga rättigheter" men det verkar gälla endast den
unga, rodnande vackra överklasskvinnan, inte pigor och inte äldre.
Och inte bildade kvinnor - dumma vackra spån är vad som gäller.
Doktor Glas synes också mycket beskriva sig själv i Gregorius
och hur mycket av Söderberg kan inte tänkas finnas där.
Denna bok ska nu behandlas på bokcirkel - vilket ska bli mycket roligt, det finns mycket att tala om.
//cm 

En sann Hjälte
som befriar prinsessan - Sverige - från draken - Danmark!
Men var det så förtryckande? Tänk om vi hade hållit samman Kalmarunionen - utan någons överhöghet förstås -
och varit ett starkt enat Skandinavien nu!
Men - hursom - var är hjältarna?
Det mest spännande med denna medeltida skulptur är annars
figuren längst ned till vänster.
En lidande? Sovande i smärta?
En av dem som råkat ut för draken? För ondskan?

//cm

I Piperska murens barockträdgård finns en samling gudastatyer,
jag har sökt dess ursprung men inte funnit det,
annat än att det talas om "antika avgjutningar"
av statyer med romerska guda- och hjältenamn.
Jag undrar om det verkligen är "antika avgjutningar", 
de ser alldeles för moderna ut och enkla på något vis,
de har inte någon djupare verkan varken i utförande eller framställning
men de är en samling gudabilder mitt i stan, men jag vill kalla dem vid deras grekiska namn.
Det är fyra kvinnor och fyra män.
Ovan skulle kunna vara Diana, skogens, jakten och oskulden,
den flyende kvinnan som inte låter sig infångas.


Det här skulle också kunna vara Afrodite, om det inte var för den lilla
Amorfiguren nedan. Denna är vackrare och hon har just stigit upp ur 
vattnet, vilket ju var Afrodites födelse, ur havets skum.
Kanske är detta Hera, Zeus fru som ständigt har svårigheter
med hans otroheter. Men hon var med och tävlade om skönhetens pris av Prins Paris
Zeus syster och hustru vårdade äktenskaps och familjens helgd,
vilket väl låter sig göras utan att se ut och vara en satmara.
 
Detta måste vara Phallas Athena,
krigets eller stridens goda princip, född ur Zeus direkt utan en kvinnas livmoder
som besvärande mellanled och född med stridsrustning.
 
Detta är troligen Afrodite, hon har lilla Amor med sig på en
trädgren vid vaden.
//cm

 Enquist berättelse från tiden då
socialdemokratins agitation spreds över landet, om det
ibland mycket brutala motståndet och om en tystnad
som är ändock har ett innehåll och en strävhet
mellan nära som är svår att förstå.
Enquist nu välkända sätt att skriva är njutbart och
skapar direkt kontakt med berättelsen,
särskilt detta att själv vara del i boken och på något sätt på så vis öppnar dörrar.
//cm   

Till Nykvarns kommunalhus
som hade dessa dekorationer vid ingången.
//cm 

Beskrivning över Efteråt, Före mötet mellan dem
och så brytningen, baserat på gediget och redovisat källmaterial.
Konflikten rörde sig huvudsakligen kring
libidot som Freud menade var sexuell
medan Jung hade andra förklaringar.
Jung använde sig mycket av mytologin, symboler och alkemi
för att förklara människans driv.
Han är därför betydligt mer intressant
i mina ögon.
//cm