omnia

Birgitta i Sverige och i Rom har jag nu läst. Av Sven Stolpe.
Och jag är djupt besviken på hans sätt att skriva.
Han hittar på egna tolkningar och bara bestämmer att det
var på det ena eller andra sättet. Han tycker att Birgitta borde vara
finlemmad och nobel och därför underkänner han de avbildningar
där hon, enligt honom, är "bonnig"


Hennes liv är så intressant, hennes uppenbarelser så fulla av
information om henne, hennes tankevärld och tiden
att hon är värd mer än detta.
Hennes enorma mod och hennes vägran att kompromissa,
att inte ge sig trots mycket höga herrars motstånd är en
förebild.
Har tidigare läst S Stolpes verk om Drottning Kristina
och minns inte att det var tendentiöst på detta sätt.
//cm 

En fantastiskt bra bok
av Ross King
om Michelangelos arbete med taket, från det att
uppdraget ges honom fram till arbetet är klart
och om värste konkurrenten Rafaels samtidiga arbete
i Rafaels rum i påvens privata gemak
och om påven Julius II kring vilken både sol och måne kretsar.
Skriven med lätt hand utan att komplicera mer än nödvändigt
och helt igenom stödd på fakta. Michelangelos brev hem t.ex
Taket innehåller så många bilder och så många figurer,
alla egenartat personliga i utseende, miner, kroppshållning och kläder

Gud skapar Adam är välkänd, nästan utsliten men
när den där han skapar dag och natt är mindre känd
fastän minst lika kraftfull
men vad gör Gud sedan? Vänder rumpan till oss?
Enligt R King skapar han växtligheten där, men King säger
ingenting om att han vänder sig bort på det vågade sättet.
Men takmålningen väckte en del ont blod, det var för mycket
naket och för erotiskt laddat. En påve ville t.o.m. måla över 
alltihop - men han dog som tur var innan hans beslut hann 
verkställas. 


Denna bild fick bl.a. del av kritiken, särskilt Evas
pose i första delen ansågs för sexuell
men också p.g.a. att det ser ut som om Adam - ve och fasa -
tar emot äpplet från ormen. Och hur blir det då? Mannen som
ska föda i smärta och vara oren och besudlad med arvsynd!


Sibyllorna är favoriter. Och profeterna.
Att han valde de som siar i framtiden
till motiv, tillsammans med skapelseberättelsen
och Jesu förfäder.


Något om Rafael också. I påvens våning fick han
i uppdrag att måla al fresco målningar i biblioteket.
Här den berömda Skolan i Aten som är fylld av filosofer
och författare, bl.a. Dante nere i högra hörnet.
Figuren i mitten längst fram är ditmålad i efterhand efter
att Rafael sett Michelangelos figurer i Sixtinska kapellets tak.
Kraftfullare, "verkligare" och troligen ett porträtt av Michelangelo.

//cm

 Lite Blåsningen. Lite Oh Brother where art thou.
Var i allafall mina associationer till denna underbara, smått obegripliga och
tragiska film.
Om ensamhet. Om kärleken mellan syskon som växer sig så stark att döden
krävs för frigörelse. Om lillebror och lillebrors bundenhet
och om längtan förstås.
Fantastiska bilder och iscensättningar.
Liksom kostym och dessa fantastiska hattar,
måste skaffa mig ett par.



//cm

Trivsam liten film men guldskådisar
och ett underbart hotell med lagom förfall.
Liksom skådespelarna, vilket var mycket befriande.
Bästa bilden!





//cm

Från Världens Bästa
//cm

Den "store" illustratören av Dantes komedi
i avseende mest välbekante, kanske,
är väl Gustav Doré. 1861 utkom hans illustrationer
och nog är de både innehållsrika och åskådliga.

De fördömda i olika stadier i helvetet
Dante åtföljs hela tiden av Vergilius och plågas av att se de dömda lida så
ofattbart. Ibland känner han de som straffas.
 

     

Lucifer längst ned i helvetet
 
                                                                Lucifer störtas från himmelen av Gud
                                                                och hamnar sedan absolut längst ned i det hemskaste av hemska.
//cm

Såg häromdagen Ett drömspel på Stadsteatern
En grå och mörk uppsättning som tagit fasta
på det mycket vilsna och svåra i Strindbergs text
samt flyttat det hela till vår tid.
Tidsflytten var mycket bra gjord
och fungerade helt naturligt.
Bra, i vissa fall, lysande skådespelarinsatser
och första akten var utmärkt, särskilt inledningsscenen,
även om jag saknade Indras röst.

I texten hade korta nutida berättelser infogats
och under första akten fungerade det mycket bra,
under andra akten mindre bra, där blev det lite för mycket.
Scenen nedan var vällovlig och begriplig men den blev för lång
och alla delar var inte helt lätta att förstå.

Mycket sevärd hursom.
//cm

 Och så läste jag om den
kanske 20 år efter första gången.
Rädd för att bli besviken - men precis som omläsningen
av Röda rummet blev jag det inte.
Det är tydligt att Strindberg vid författandet
var oerhört sårad, svartsjuk och smärtsamt medveten om bräckligheten i kärleken.
Full av misstänksamhet och onda tankar
- men vem är inte det när kärleken är stark och tankarna om att förlora kommer.
Allt detta bultar och bankar och dånar ur boken,
t.o.m. när jag lagt den ifrån mig ligger den där och .... lever
och det är väl det mest märkvärdiga med Strindberg - det dunkande levande!
Att denna bok och andra, Giftas t.ex. tas till intäkt för Strindbergs "mäktiga" kvinnohat och anti-feminism
tycker jag är nys. Han är en mycket, mycket sårad man i en tid där kvinnan på sin höjd var en prydnad
men absolut inte något att räkna med. Hans tes att ok för jämställdhet men då skall den gälla åt båda håll
förverkligar vi ju delvis nu, när båda i relationen jobbar t.ex.
Före sin tid på många sätt.
Lysande

4 gånger gestaltningar av denna man
Tommy Berggren, Jonas Karlsson, Staffan Westerberg och Shanti Roney.
//cm

 Såg häromkvällen denna
film om den unge Che Guevaras eskapader på resande fot
genom Sydamerika. Vet inte hur "sann" den är men den visade
på ett lågmält, trovärdigt sätt hur medelklassynglingen sakta
vaknar upp till verkligheten. Och hur han tar ställning.
En mycket bra film. Befriande fri från de vanliga klyschorna.

Resan - tillsammans med vännen - börjar på motorcykel
50-talet är mycket närvarande.
Och vännen skildras som en livsnjutare

i kontrast till den mer inåtvände, kanske grubblande Che.

//cm

      

 

 

 

Är denna - Michelangelos pieta i S:t Peterskyrkan, Rom.
Huggen i carraramaromor. Huggen?! Och polerad - på framsidan.
Och se hennes uttryck. Den uppåtvända handen, den sorgesamma nedslagna blicken -
nu är lidandet över, nu finns inget mer.
Michelangelo blev kritiserad för att Maria är för ung - han svarade att det kyska inte åldras
//cm

Såg filmen direkt efter boken.
En mycket bra filmatisering av en bok.
Det som var behållningen med boken kom fram mycket tydligt,
och skådisarna passade bra in i mina bilder
möjligen med undantag från Skeeter som kanske var lång,
men i boken betydligt alldagligare.
Karaktärerna ger en provkarta på olika människotyper
och dessas förhållande till varandra,
i det amerikanska södern vid femtiotalet uttalat
mer rasistiska än vad vi är här och nu,
men nog känns beteenden - särskilt de små; blickar, leenden, huvudskakningar -
igen.
Är det så att vi måste ha ett folk, en grupp att se ned på? Att skaka på huvudet åt?
Blir vi själva bättre då?
Jag kan inte tro det. Vi måste ha kommit längre.
Vi får helt enkelt skärpa oss. 




//cm

 En mycket bra bok.
Om flocken och flockmentalitetens fördärvliga inflytande
på våra sinnen och handlingar.
Det ska mycket till för att bryta,
utstötning är bara förnamnet på det som händer då,
och ändå har vi svårt att förstå individer som följer en flock som vi tycker är annorlunda
eller t.o.m. extrem.
Vi gör det alla
och det är den viktigaste behållningen med boken.
Eller - minst lika viktigt - inblicken i det amerikanska förtrycket är också viktigt,
ett förtryck som väl inte ändrat sig så mycket.
Hoppas att Obama får sitta kvar vid presidentvalet i höst!
//cm