Hedebyborna
Delblancs underbara serie om ett samhälle och en stad - Södertälje -
i Södermanland under förkrigs och början av krigsåren,
när Sverige omvandlas. Bondesamhällets utarmning, småbrukens
nedläggning och städernas växt. Mycket bra och inkännande i lycka,
olycka och livets gång.
I fyra delar, Åminne, Stenfågel, Vinteride och Stadsporten beskrivs
några människoöden. den degenererade adeln, storbonden som inte
har någon arvinge, suputarna, bydåren, den blivande kommunalpampen o.s.v.
Böckerna är betydligt svartare och mer
ödesbestämda än den tv-serie som gjordes på böckerna.
ödesbestämda än den tv-serie som gjordes på böckerna.
Men tv-seriens karaktärer och skådespelarna som framför dem
är storartade. På Youtube finns första avsnittet i serien, en njutning
att se. Men som sagt, böckerna har en betydligt mörkare syn på dessa
karaktärer och dessas utveckling. I tv-serien är t.ex. den late och supande
Svensson en kul figur, så icke i böckerna.
Ingvar Kjellsons Mon cousin var populär i serien som högdragen sannings-
sägare men är mest en tragisk figur i böckerna, i Åminne främst.
Nedan suparbröderna med Svensson som trea och
den försupne länsmannen som fjärde man från vänster.
//cm
Americanah
Utmärkt roman, väl i klass med författarens
tidigare bok, En halv gul sol,
men i denna beskrivs en exil. Eller två exiler,
huvudpersonen och huvudpersonens kärlek.
Huvudpersonen hamnar i USA och skildringen av att vara både i
samhället som svart - svart amerikan - och helt utanför som svart
- svart afrikan - är mycket, mycket intressant. Och kärleken som
hamnar i England, med en helt annan sorts rasism - främlingsfientlighet
- om man kan tänka sig en svagare grad. Rasism som rasism.
Aktuell i EUparlamentvalstider. Men inget svar på hur vi får stopp
på detta äckliga rasism-gift.
Det är långt till nästa val. Vi måste göra något nu!
//cm
Kaanans land och Maria ensam
Upptäckte helt nyligen Delblanc
genom Kanans land och läste direkt
genom Kanans land och läste direkt
också Maria ensam. Del 3 och 4
i hans serie om Samuel och hans döttrar
som har Delblancs förfäders livshistorier som modell.
I Kanans land är Maria och hennes familj immigranter
i en fruktansvärt tung och svårhanterad tid. Fattigt, kallt
och eländigt på alla sätt. Obegripligt svårt liv.
I Maria ensam är familjen tillbaka i Sverige, Maria tvingar
sin make åter, men förhållandet dem emellan är mer än trist
och de skiljs till slut.
Sonen - Delblanc - för större roll.
Sorgen och smärtan, liksom smärtan är stor hos Maria
och hon måste döva sig. Mycket bra böcker.
//cm
Agaat av van Niekerk
Skulle kunnat vara fantastisk om författaren
koncentrerar sig på relationen mellan de
båda kvinnorna.
Deras i tiden ombytta beroende, deras
bevekelsegrunder och deras upplevelser.
Istället blir det mycket, mycket om Camillas
ständiga försämringar i den hemska, förvisso,
sjukdomen hon lider av. Att hon överger Agaat när
hon själv får barn är en av romanens viktigaste händelser
men den får lite plats.
Ett annat problem med boken är författarens alltför
ofta utströdda framtidskrokar, typ "det var den morgonen allt vände"
eller "efter den dagen så..", som inte ger någon utdelning.
Annars är texten som den berättas med olika fokus, dagbok, nutid
o.s.v. intressant (förutom de bladdriga oklara mellanpartierna).
//cm
Påvarna
Intressant av Göran Hägg om påvarna
alltifrån den allra första till den förre, Benedictus,
i sitt sammanhang och med historiens vingslag
kanske lite väl mycket tyckande ibland
men annars helt ok.
//cm
En berättelse om kärlek och mörker
av Amos Ozvar en besvikelse. Långtråkig, ensidiga personbeskrivningar
och oviktig. Egentligen handlar den väl om en saknad efter en mor,
en mor som begick självmord, men den saknaden, den längtan och
sorgen, skammen och skulden är aldrig i författarens fokus.
Istället berättar han en oengagerad släkthistoria befolkad med
personer som antingen är goda eller enfaldiga eller elaka o.s.v.
//cm
Burgers dotter
Av nobelpristagaren ochSara Lidmans gode vän Nadine Gordimer
var det tråkigaste jag läst på länge.
Intressant historia, en vit familjs kamp
och därmed bl.a. flera fängelsevistelser
mot det gamla segregerande systemet i
Sydafrika. Dotterns försök till flykt från detta,
En mental flykt som hon inte fullföljer.
Men så träigt, tråkigt,enfaldigt och oinspirerat berättat.
Min första - och troligtvis enda - lästa bok av författaren.
Är detta en miss i arbetet? Eller skriver hon så här?
//cm
Att föda ett barn
Mycket bra bok av Kristina Sandbergsom lugnt och metodiskt går igenom den unga kvinnans väg in
i ett äktenskap som ingen vill ha.
Men hon är gravid. Och på 30-talet gifte man sig då.
Sandberg fortsätter med att på samma, nästan dissekerande sätt
låta oss följa allt det som brukar betecknas, i nedsättande ordalag, det lilla livet.
Kakbak - sju sorter minst.
Städning, skurning, diskning, matlagning och dammandet, sängbäddande o.s.v.
Kaffebjudning för den nye makens familj,
Gå bort på kalas - vad ska jag ha på mig, med mig, säga, bete mig?
Jag lider med henne och inte blir det bättre. Mannen har tendenser i sig som inte bådar gott.
Det är det lilla men det allra viktigaste.
Vad vore tillvaron om inte detta arbete gjordes?
Maj är fångad i sin tid, men är inte vi lika fångade i vår tid
med alla måsten - måsten av ett annat slag förvisso men likväl måsten.
Ser mycket fram mot del 2 i trilogin.
//cm
Morgon i Jenin
Fantastiskt bra bokoch mycket otäckt.
Allt det förfärliga i boken fortsätter ju idag. Denna dag som är.
Om en palestinsk flicka och hennes familj
Om fördrivning
Om ondskan i den allra som vanligaste människan
Om längtan och hopp
Och en alldeles tydlig förklaring till självmordsbombarna.
//cm
Mörkrets hjärta
Joseph Conrads otäcka bok om utsugningen
av afrikas befolkning, Kongo närmare bestämt.
En skickligt berättad historia där Kurtz blir den röda tråden som lockar och drar,
läsaren, berättelsen och kanske också författaren.
En resa in i fasans land på en flodångare
för att nå Kurtz, vilket inte är riktigt klart från början men blir allteftersom.
I ögonblicksbilder beskrivs grymheterna och plågandet av befolkningen,
särskilt hemskt är dödens lund.
Byarna är till slut övergivna, vilket inte är så konstigt anmärker författaren torrt
och ger en liknelse med västerlandet som i sin enkelhet
tydligt visar författarens sympatier med den förtryckta befolkningen.
Samtidigt är det denna Kurtz som inte lämnar någon ro.
Och hans märkvärdiga kvinna vid stranden när de äntligen ger sig av
med den mycket sjuka Kurtz.
Vilken är hans makt?
En färd in i vårt eget undermedvetna lika mycket som en flodfärd i Afrika.
Med skrymslen och vrår vi inte vill veta av
Kanske.
Conrad engagerade sig i kampen mot misshandeln av människorna i Afrika
vilket tillsammans med denna bok vid denna tid hedrar honom.
Nedan -en yngre och en äldre, med glimten i ögat, Conrad.
//cm
Laglöshetens tid
NobelpristagarenWole Soyinka mycket bra och mycket otäcka
skildring av kaoset som de onda krafterna,
sprungna förstås ur en ytterst ordinär egoism,
skapar. Finns det någon som vill gott?
Någon som vill något utanför sig själv?
Den största ondskan är kanske den som vänder sig bort.
Som inte aktivt deltar men som gör det möjligt tack vare sin
passivitet. Och hur väl känner vi inte det draget, inte minst
från skildringar av mobbning.
Förutom en historia som väcker dessa frågor är
Soyinka en lysande berättare väl värd sitt pris.
//cm
Korparna
Mycket, mycket bra bok av Tomas Bannerhed
om en familj som går på upplösningens brant.
Skickligt berättad genom den unge pojken vilket
gör att bilden klarnar vart eftersom och pojkens våndor
och undringar blir läsarens.
Berättelsen interfolieras av pojkens fågelintresse och de olika
arterna och dess företräden blir djupt symboliska och bildrika.
Pappan blir sjukare och sjukare, men från början är det inte
klart vad det handlar om, slår han mamman, super han och det som
förvånar är att ingen hjälp finns att få för familjen.
Relationerna i familjen och karaktärsdragen hos mor och bror berättas
s.a.s. indirekt i fina bilder och antydningar.
Fadern är förstås osynlig också som närvarande, förutom det eviga
slitet med gården. Gården som skildras så igenkänningsbart för en
som tillbringat somrar precis så.
//cm
Kan du säga schibbolet?
Av Marjaneh Bakhtiari om den invandrade
iranska familjens svårigheter i det svenska samhället.
Ändå är detta en familj med arbete, bra arbete, svenska vänner
och i övrigt en familj som ser ut att leva väl med två kulturer.
Boken gör ett försök till diskussion om olika förhållningssätt
till begreppern anpassning - integration men fullföljer inte den
till klarare ståndpunkter och inte heller till dess följdkonsekvenser.
En utmärkt idé till bok och inkännande om konfliktytor och
svårigheter men alldeles för pratig.
För många evighetslånga dialoger utan innehåll,
för långa intetsägande detaljbeskrivningar av ovidkommande
eller redan berörda vardagshändelser.
//cm
Vågorna
av Virginia Woolf var delvis en
besvikelse. En intressant berättarstil,
med en grupp ungar som växer upp,
drömskt och romantiskt
men tyvärr för fragmentariskt.
Svårt att följa utan någon röd tråd,
det blir alltför splittrat.
//cm
Spiraltrappan
Karen Armstrongs lysande skildring
av sin tillblivelse efter att hon lämnat klostret.
Som författare av böcker om religion är hon helt utan konkurrens
och i denna självbiografiska skildring
blir hennes väg dit klar.
Mycket handlar det om en inre övertygelse,
och mer än en gång kommer huvudpersonen Pi i Berättelsen om Pis
mångreligiositet i tankarna vid läsning av Spiraltrappan.
Att förena istället för att splittra, att se sambanden istället för skiljelinjerna
och att inom sig söka och finna dessa samband och föreningar
gör hon med briljans.
Som en passande illustration de tre systerreligionernas grundare.
På samma ställe, i samma text
Först Moses, i Michelangelos utförande som kraftfull,
intensivt brinnande man i sina bästa år, som får stå som grundare av judendomen
Och så Jesus, som kom därefter, ur judendomen och
får räknas som kristendomens grundare
och slutligen profeten Muhammed, som grundade islam
med såväl judendomen som kristendomens profeter och gestalter levande
//cm
naiv. super
Erland Loe
om att förlora fotfästet och låsa sig fast
i sitt inre. Att långsamt ta sig ut igen.
En översiktlig bagatell men utmärkt som sådan.
Ilja Repins frihetsbild, det våldsamma ohämmade havet,
passade bra som illustration.
Vi stänger inne våra krafter och det är mäktiga krafter
som skadar oss själva med detta instängande.
Och varför gör vi det?
Varför låter vi oss tas av tidsandans press?
//cm
Olympen
Omläst Martin P:n Nilssons Olympenom alla härliga gudar och gudasagor.
Zeus, som har så svårt att hålla sig till sin kära maka Hera.
Men kärleken är innerlig. Och Zeus symbol Örnen är med liksom Heras
påfågel (Caracci), bland andra.
Och om skön Afrodite och hennes älskare krigsguden Ares
//cm
Även tystnaden har ett slut
En, ur författaren Ingrid Betancourt,sann historia om en förskräcklig, osannolik tid.
Hennes 6 år i fångenskap hos FARC gerillan i Colombias djungel.
Hennes kamp för att överleva med värdighet och respekt trots
förfärliga förhållanden, i ett helvete på jorden.
Inledningsvis är boken ganska tråkig,
mycket djungel, vandring och mycket om hennes far och hur hon tillrättavisar sin medfånge.
Men eftersom då skildringen mer och mer handlar om hennes inre
och om medfångarnas relationer. Hur olika människor hanterar pressen
och hur relationerna kan av småsaker påverkas på olika sätt.
Denna gerilla, och människor som ansluter sig och hur man som gerillaperson
utövar grymhet eller är hygglig är också något som är mycket intressant.
Och så fritas hon.
Bild på Betancourt i fångenskap
hon tillfångatogs. Bara det.
//cm
Patriarkens höst
En underbar magisk berättelseom ett diffust land, dess ovedersägliga diktator
som i en dimma lever sitt liv, älskar, begår dumheter
och fruktansvärda grymheter.
Hela hans liv är dock så mystisk att man får betvivla
om han levt alls, hans dubbelgångare är kanske han själv
och när han dör - när dör han? är han verkligen död? -
är det minst lika oklart.
Magisk realism i ett utmärkt exempel.
//cm
Flugornas herre
av William Golding är en riktigt hemsk historia
om hur lätt en samvaron i en grupp människor
kan spåra ur till fruktansvärda grymheter.
Att det är barn gör saken varken värre eller bättre.
Under stress och press och framför allt
med rädslan som underliggande och utlösande faktor
beter sig pojkarna på ett fasanfullt sätt.
Polityren behålls av ett par under historiens gång,
även om det är tydligt att de också närmar sig ett otäckare beteenden.
Och är det en spegel på mänskligheten,
vilket det troligtvis är,
och för oss alla är det en viktig påminnelse
om att hålla i oss och försöka hålla en hyfsad linje
och inte ge efter för näthat, rasism och annat.
//cm
