Vårsalongen
på Liljevalchs igår
På håret, sista dagen är idag.
Mycket död, elände, miljöförstöring och svärta i största allmänhet
En mycket mörk årgång.
Två uppbyggda miljöer stack ut,
Olle Ohlsons Hagalund
Och ett skärgårdslandskap, vackert men med mördaren-kommer musik
av någon anledning
Av skulpturerna var Livsnjuterskan med vinglas och cigg! bäst.
Bland måleriet fanns en fantastisk, levande och så vacker målning.
och slutligen det politiska, så bra och giftig, med titeln Skapelsens krona.
Hörde fler mycket provocerade män diskutera bilden som onödig, överdriven.
//cm
Korparna
Mycket, mycket bra bok av Tomas Bannerhed
om en familj som går på upplösningens brant.
Skickligt berättad genom den unge pojken vilket
gör att bilden klarnar vart eftersom och pojkens våndor
och undringar blir läsarens.
Berättelsen interfolieras av pojkens fågelintresse och de olika
arterna och dess företräden blir djupt symboliska och bildrika.
Pappan blir sjukare och sjukare, men från början är det inte
klart vad det handlar om, slår han mamman, super han och det som
förvånar är att ingen hjälp finns att få för familjen.
Relationerna i familjen och karaktärsdragen hos mor och bror berättas
s.a.s. indirekt i fina bilder och antydningar.
Fadern är förstås osynlig också som närvarande, förutom det eviga
slitet med gården. Gården som skildras så igenkänningsbart för en
som tillbringat somrar precis så.
//cm
Kan du säga schibbolet?
Av Marjaneh Bakhtiari om den invandrade
iranska familjens svårigheter i det svenska samhället.
Ändå är detta en familj med arbete, bra arbete, svenska vänner
och i övrigt en familj som ser ut att leva väl med två kulturer.
Boken gör ett försök till diskussion om olika förhållningssätt
till begreppern anpassning - integration men fullföljer inte den
till klarare ståndpunkter och inte heller till dess följdkonsekvenser.
En utmärkt idé till bok och inkännande om konfliktytor och
svårigheter men alldeles för pratig.
För många evighetslånga dialoger utan innehåll,
för långa intetsägande detaljbeskrivningar av ovidkommande
eller redan berörda vardagshändelser.
//cm
Jag valde mitt liv
Sigrid Kahles berättelse om sitt äventyrliga liv,
från Sverige till London, till Tyskland, Pakistan och Indien,
Iran och så vidare. Intressant att följa,
ödmjukt berättat och lätt att läsa
men det blir lite mycket amatörteater och
ovidkommande stickspår.
Boken hade tjänat på att förkortas en del.
Eller kanske fokusera mer på de miljöer och människor i mellanöstern
t.ex. som hon kommer till.
//cm
Menaderna igen
Fullt upptagen med denna uppsats, som efter att ha
vilat i typ 15 år är så rolig att ta tag i igen.
Vasmålningen visar en menad, med thyrsosstav och pinjekotte i änden på staven,
geten som ska offras, säkert den orfiska kulten
där geten är det lilla Dionysosbarnet som en gång i tiden slets sönder av titanerna
på anstaltande av svartsjuka Hera.
På överkroppen har menaden ett skinn av något slag
och det prickiga kan vara ormar
I vild dans. Om foten en bjällra kanske.
//cm
Bebådelsen del Sarto
Andrea del Sarto bild av Bebådelsen
visar en bönande ängel som ser ut att
försöka övertala Maria om att gå in på överenskommelsen
medan Maria är mycket tveksam och ser ut att istället
vara på väg ifrån änglabesöket.
Och ändå har ärkeängeln sällskap av ytterligare två änglar
och liljan med.
Intressant är bakgrunden, där syns en naken man i ett landskap med ruiner,
samtidigt som scenen synes iakttagas av några individer på en balkong,
eller kanske de mer studerar den nakna mannen.
Att änglar är på besök hör kanske till vanligheten.
//cm
Vågorna
av Virginia Woolf var delvis en
besvikelse. En intressant berättarstil,
med en grupp ungar som växer upp,
drömskt och romantiskt
men tyvärr för fragmentariskt.
Svårt att följa utan någon röd tråd,
det blir alltför splittrat.
//cm
Spiraltrappan
Karen Armstrongs lysande skildring
av sin tillblivelse efter att hon lämnat klostret.
Som författare av böcker om religion är hon helt utan konkurrens
och i denna självbiografiska skildring
blir hennes väg dit klar.
Mycket handlar det om en inre övertygelse,
och mer än en gång kommer huvudpersonen Pi i Berättelsen om Pis
mångreligiositet i tankarna vid läsning av Spiraltrappan.
Att förena istället för att splittra, att se sambanden istället för skiljelinjerna
och att inom sig söka och finna dessa samband och föreningar
gör hon med briljans.
Som en passande illustration de tre systerreligionernas grundare.
På samma ställe, i samma text
Först Moses, i Michelangelos utförande som kraftfull,
intensivt brinnande man i sina bästa år, som får stå som grundare av judendomen
Och så Jesus, som kom därefter, ur judendomen och
får räknas som kristendomens grundare
och slutligen profeten Muhammed, som grundade islam
med såväl judendomen som kristendomens profeter och gestalter levande
//cm
naiv. super
Erland Loe
om att förlora fotfästet och låsa sig fast
i sitt inre. Att långsamt ta sig ut igen.
En översiktlig bagatell men utmärkt som sådan.
Ilja Repins frihetsbild, det våldsamma ohämmade havet,
passade bra som illustration.
Vi stänger inne våra krafter och det är mäktiga krafter
som skadar oss själva med detta instängande.
Och varför gör vi det?
Varför låter vi oss tas av tidsandans press?
//cm
Spöksonaten
på Dramaten är en fantastisk föreställning
så levande och verklig
trots sin drömska och overkliga innehåll.
Detta beror förmodligen på regissör Ek.
Tricket att låta flera av kvinnorollerna spelas av män,
och tvärtom fungerade helt utmärkt, t.ex. Etienne Glaser som damen.
Skådespelarna, koreografins uttryck och
iscensättning. Allt är utmärkt
och trots det, egentligen, deprimerande innehållet
gick jag från föreställningen uppfylld.
//cm
Olympen
Omläst Martin P:n Nilssons Olympenom alla härliga gudar och gudasagor.
Zeus, som har så svårt att hålla sig till sin kära maka Hera.
Men kärleken är innerlig. Och Zeus symbol Örnen är med liksom Heras
påfågel (Caracci), bland andra.
Och om skön Afrodite och hennes älskare krigsguden Ares
//cm
Anna Karenina igen
på bio denna gång
i
en helt fantastisk, underbar iscensättning
Hela historien utspelad på en teater, på scen,
från, med publiken och bakom scen, i scentaket som
visar sig leda till det ruffiga rum där Levins bror håller hus!
Rollbesättningen däremot är usel,
Anna själv saknar helt den stil och värdiga upphöjda gestalt
som är hennes signum, här är hon en flinande hoppa,
Vronskij är på tok för ung och intetsägande,
han saknar minst 20 års erfarenhet,
liksom Levin vars filosofiska, charmanta och karismatiske,
lite korpulente glasögonprydde medelålders man,
blivit en alltför ung, utslätad pojke!!
Dessa tre är katastrofer och förstör mycket av filmen.
Lysande är dock Stiva, Annas bror och framförallt
Alicia Vikander som Kitty
Stiva, notoriskt otrogen och fjanten - i denna film - Levin
//cm
