omnia

 Tycker mycket om den första delen
i denna titel. Till längtans försvar.
Och mycket av det han skriver om - längtans beståndsdelar och innersta väsen
stämmer så väl in i mina tankebanor.
Det svindlande vackra men samtidigt så smärtsamma livet.
Men jag tycker också att han denna gång
använder väl mycket utrymme åt sina resor och egna berättelser hit och dit.
Det känns som om han inte riktigt vill gå in i temat,
eller inte kan.
Hursomhelst är denna grundläggande längtan som kanske är vår drivkraft
och vår olycka ganska översiktligt behandlad i boken.
Jag ville ha mer.
//cm 

Nobelpristagare
Helt ok, ävenom det inte var mitt val
Och det talas så mycket om att han nominerats av icke-svenskar
vilket ändå gör det hela mer ok.
Svenskar är ju överrepesenterade bland pristagarna trots att inte Strindberg eller Sara fick priset.
Två storheter som borde fått. Och Selma förstås men hon fick ju.
Min favorit, eller en av dem kanske jag skulle säga, bland Tranströmers är:

Kyrie

Ibland slog mitt liv upp ögonen i mörker.
En känsla som om folkmassor drog genom gatorna
i blindhet och oro på väg till ett mirakel,
medan jag osynligt förblir stående.

Som barnet somnar in med skräck
lyssnande till hjärtats tunga steg.
Långt, långt tills morgonen sätter strålarna i låsen
och mörkrets dörrar öppnar sig.

Strindberg får illustrera

       
Nyss läst ut Utrensningen, aktuell i två läsecirklar denna höst,
och måste säga på en gång. Den är tråkig.
Samma historia egentligen som i Stalins kossor, samma otäcka våld mot kvinnor,
samma förfärligt nästan obeskrivliga förtryck bl.a. i form av en allt överskuggande osäkerhet om vad som ska hända härnäst, samma personer - dotter - mor - mormor.
Skillnader mellan romanerna finns. I Stalins kossor handlade det väl mycket om tre generationers kvinnors olika sätt att hantera en obegriplig verklighet, och om arv, skuld och skam, vilka storheter också finns i Utrensningen.
Utrensningens tema är möjligen just utrensningen men den är summariskt beskriven, där är flera svek men de hänger inte riktigt ihop. Historien stämmer inte riktigt, t.ex med Martin och hans skogsman till bror. Eller systrarnas stora kärlek som hålls gömd o.s.v. 
Våldet mot framförallt kvinnor och barn är outhärdligt, obeskrivligt
men skildringarna får inte bli våldsporr. De måste betyda något. Leda till något. Något mer än våldsamma äckelkänslor. Dit når inte Oksanen alls.

//cm  

Den gode Almquist, han blir allt mer kär för mig.
En gång i tiden var det Det går an som var märkvärdig,
men jag var för ung, förstod inte storheten, men begrep klassikern
i kvinnokampen - förstås.
Läste också Jaktslottet och Hermitaget men som sagt, de lämnade inte några spår.
Nu efter två böcker detta halvår, och särskilt denna Drottningens juvelsmycke,
framstår han alltmer som en av de litterära giganterna.
Först formen, han blandar drama med den utomstående berättaren med prosa med drama och poesi på ett helt lysande och mycket, för läsaren njutbart sätt.
Sedan miljöskildringen av Stockholm är helt underbar att läsa, att återfinna och gå och vara på hans platser. Beskrivningarna är också så livfulla att jag gott kan se alltihop framför mig
och så historien! Mordet på Gustav III är fonden och den hela tiden åtföljande berättelsen
men huvudsaken är Tintomara, denna gäckande, förtrollande och förtrollade, magiska person
som får alla att brista i kärlek - fast hon/han inte vill. Kanske en spegel? Kanske vårt allra innersta?
Och så detta med Törnrosen?? 
Hela serien heter ju Törnrosens bok och mycket har skrivits om Almquist och Törnrosen,
vad jag förstår,
men jag vet inte om något har blivit klarare.
Hans liv är ett mysterium, så att hans böcker är mysterier på ett särdeles lockande sätt,
är väl inte att förvåna.
Men han har missbrukats på olika sätt
Såg för några år sedan - eller - gick efter pausen för det var så bedrövligt -
en uppsättning på Dramaten av Drottningens juvelsmycke med E Klinga i huvudrollen
som verkligen var ett missbruk av text och stämning i boken.
Scenografin var dock betydelsefull,
   

Och han själv bör väl vara med här,
se så intelligent finurlig han ser ut!

//cm

Emilia Fogelklous lilla skrift om Den heliga Fransiscus
är bedårande rar men har lite för mycket av
smetande godhet och gudstillfredsställelse.
Detta trots att Emilia ju inte, som jag förstått det,
tyckte om denna attityd. Hon var mycket stramare
och ville inte ens kalla varken Fransiscus eller Birgitta för heliga
och Frans är Frans, inte FRansiscum.
Berättelsen om hur Frans bemöter rövarna är hur som helst underbar.
//cm

 En helt ljuvlig berättelse om Smithy som verkligen är en
stackare på alla sätt. och samtidigt en roadmovie på cykel i bokform.
Skildrat på ett enkelt naivt sätt som samtidigt döljer stora sanningar.
Smithy är naiv näst intill det outhärdligas gräns
och möter människor på sin resa som faktiskt förstärker honom i det förhållningssättet
så på ett sätt är det en sorts omvänd utvecklingsroman.
Mycket läsvärd.
//cm 

 En mycket märkvärdig och givande roman.
Siaren Teiresias - som finns överallt i klassisk grekiska texter -
får liv i sin ålders höst. Ledsagad av sin dotter, med "bordet" och betrodd
 - men samtidigt hånad - framlever han ålderdomen då ingenting längre förvånar.
Samtidigt berättas, insprängda i texten på så sätt att perspektivet har
bytts utan att man märker det, nutida historier utan sammanhang med
varandra. Men väl med Teiresias
Och det är hans vår!?
En roman att komma åter till
och en författare att komma åter till!
//cm

Vad ska jag göra när jag läst alla hennes böcker?
?
Njutningen av dem är nästan obeskrivlig.
Först språket som med få ord, nästan kargt, beskriver allt
också det obeskrivliga. Det dolda människovarandet
får hon fram genom sin alldeles egna blandning av ord, nya ord och ordsammansättningar.
Helt fantastiskt
Och så en förskräcklig historia om skuld
och ansvar, heder och oförmåga,
sant och falskt i denna lilla by som i sig rymmer hela tillvaron.
Ser fram emot Sara-cirkeln och
nästa del i serien, Hjortronlandet.
Som tur är
//cm

av Clas Svahn
skall enligt baksidestexten berätta om sekten, varför människan går med i den 
och varför vi behöver den.
Detta gör inte boken, det är istället en genomgång av en handfull hemliga sällskap
och ett större antal sekter.
Boken förklarar inte någonting, varken sektledarens person, sektens dragningskraft
eller varför en individ ansluter sig.
En ytlig beskrivning som också är tendentiös på ett smått obehagligt vis.
//cm

Sture Linners bok om Herodotos,
som kallats både den förste historikern och den första journalisten,
ger inte det mervärde som förväntat.
Bättre att läsa Herodotos.
Linner citerar långa stycken ur Herodotos och resonerar något kring
de valda styckena, men inte mycket mer.
//cm

av Sven Delblanc
Intressant tema med kastraterna och att offra
 - bli tvungen att offra - för konsten!
Gustav den III I Venedig med brittiske tronpretendenten Stuart
Som upplagt för en underhållande bok
men av någon anledning blir det inget av den.
En bagatell
//c 

av C G Jung
har sysselsatt mig en del av sommaren.
Intressant, lärorikt och stimulerande bok
även om jag skulle velat att han förklarat sina tankar och  teorier
mer. En hel del om hans inspirationskällor beskrev han,
mytologin bland annat vilket väl inte är så konstigt
men också alkemin vilket gjorde mig mycket nyfiken
- trodde att det bara handlade om guldframställning -
men så icke!
//cm

  
Del 1 och 2 av Eyvind Johnsons Romanen om Olof
ger en deprimerande bild av gamla Sverige.
Hur har människor kunnat behandla människor som gjorts genom historien?
Unga och barn som trälat, förödmjukats, utackorderats för storvinster
och det är inte så länge sedan.
Samma grundtankar lever förstås idag,
men här, i välmående Sverige, plågar vi inte längre så öppet.
Hur kom människan dit?
Vad är fel? Skapades vi för att tänka bara på oss själva.
Lever vi bara efter människan är människans varg? Fortfarande?
//cm

Intressant men pessimistisk
genomgång av läget i Europa.
Arbetsmarknad, miljö, invandring, byråkrati m.m.
utifrån, vad jag förstår, ett initierat perspektiv.
Lärorik och lätt att läsa.
Särskilt fastnade i minnet olivträdens uppåtväxande rötter och fransmännens otäcka inställning till samarbetet.
Önskar mig mer faktaböcker i pocketutgåva
och som inte handlar om självhjälp, eländesuppväxter och andra världskriget.
 

av Johan Hakelius
Älskar verkligen Hakelius som spanare
men i denna bok är hans fascination
inför högättade engelska herrar lite väl mycket.
Om jag delade hans mani, vore det kanske en annan sak,
men jag gör inte det.
Retar mig snarare och ledsnar på att få ungefär likartade historier
- som innehåller extravaganta kläder, beteende, umgänge och festande -
om olika engelsmän.
Tänkte de? Levde de för något annat än sitt eget yttre?
Boken beskriver inte mycket sådant, förutom möjligen
den engelske nazisten - och det tänkandet har vi så det räcker.
//cm

 En utmärkt, för att inte säga lysande roman.
Roligt, eftersom tidigare erfarenheter av författaren, Aprilhäxan, inte alls motsvarade förhandsförväntningarna.
Denna roman är en berättelse om två alternativa händelseförlopp för en person under en bestämd tidsperiod, i den ena är huvudpersonen mördare, i den andra har hon inte begått mordet.
Händelseförloppen berättas parallellt och väcker mängder med frågor.
Dels förstås om vilken som är verkligheten och vilken som är fantasi
men den väcker också frågor om tid, veck i tidsslöjan, slumpens betydelse, våra val och följderna av dem o.s.v.
Mycket intressant bok
//cm 

 Herodotos historia om perserkrigen för nästan 2500 år sedan.
Bakgrund, förlopp - utan alltför ingående detaljer och slut.
Samtidigt som han ingående beskriver olika folk, olika platser han varit på och sådana han hört talas om.
Han har kallats både vår första historiker och vår första journalist
och det säger mycket om denna fantastiska volym.
Han är noga med att tala om varifrån han fått uppgifterna, och om de verkar mindre trovärdiga talar han om det för läsaren, han iakttar och beskriver det han ser och återger vad han hör
men talar hela tiden om för läsaren vad som är vad.
Intressantas är när han kommer in på Homeros och berättelserna kring Troja, Odysseus och dithörande - då beskriver han det som historisk verklighet!
Hur ska det tolkas?
//cm

 En berättelse om en man som går ut ur tvillingtornen 11/9
och klarar sig hem till sin f.d. och son, hans otrohetsaffär därefter, hans omkomna kollega,
hans före dettas
tankar, samtalsgrupp och förmodanden.
Och den fallande mannen här och var, från hus, broar o.s.v.
Allt bra upplagt - men tomt, tråkigt.
Personerna agerar troligtvis som personer i deras situation skulle agera,
men det blir just inget av det, varken förståelse, känsla eller betydelse.
//cm