omnia

Lysande av denna spännande, djupborrande författare.
Nobelpriskandidat otvivelaktigt.
I denna roman är den ytliga historien en ung flickas uppväxt i Algeriet innan frigörelsekriget.
Och allt det för med sig, kvinnans position då - och nu?, förhållandet kvinna - man, förhållandet algerier - fransmän, o.s.v.
Under ytan finns något helt annat, en slöja som virvlar, en spårvagn som tvärbromsar gnisslande som visar 
verkligheten under den ytliga tillvaron, som öppnar ett slutet rum, som uppenbarar det oändliga?
//cm 

 Mycket långt ifrån de lysande omdömen boken fått!
Utomordentligt tråkig var den
Konstruerad och tilltråcklad
som att läsa några B-filmer.
Undantag första novellen som handlade om far och son och smärtan som går i arv,
en novell som troligen har verklig botten hos författaren och därför genuin.
Fortsätter Lee så blir han lysande
i annat fall en platt pannkaka.
//cm

Björn af Kleens betraktelse över fideikommissinstituetet,
dess orättvisa och tveksamheter.
Men han har samtidigt en beundran och en egen agenda
som alltför mycket stör,
samtidigt som han ytligt vidrör saker och ting
som hade förtjänat mer utrymme.
Och jag förstår inte vad han vill?
Vad är syfter med denna bok?
Beundran är för stark för kritiken
Kritiken är för stark för en hyllning
Och sossarnas politik? var tog det vägen?
//cm

 En samling kortare texter, artiklar, anföranden och radiotexter. Som alltid rasande engagerad, obändigt stursk och poetiskt påhittig.
Texterna handlar om författare, individer som fångat henne, Vietnam, jordens resurser, politik och hon är inte medhårsstrykande.
Helt utmärkt helt enkelt.
//cm

Denna kraftfulla, starka idérika människa
och hennes krets
och hennes tid
Där kampen var lifsluften, kampen för människovärdet.
Lysande - som alltid - beskrivet av Carina Burman
Denna krets av kvinnor, KJ, Elin Wägner, Emilia Fogelklou, Ada Nilsson m.fl. m.fl.
som så kämpade: intelligenta, inspirerande, engagerade, stimulerande, tröstande, stödjande, kraftfulla - om det hade varit idag
Vem har ett gods att låna ut till ett 2000-talets Fogelstad? Jag är med!
Kvinnliga Medborgarskolan vid Fogelstad hade en blå emaljerad liten delfin som märke och rektor på skolan Honorine Hermelin förklarade detta sålunda

"Att arbeta för ett bättre samhälle
kan liknas vid att ute på havet kasta
sig i en våg så väldig, att den skulle dränka
den som försökte simmande ta sig i land,
om inte en vänlig delfin kom till hjälp och
tog den drunknande på sin rygg".

//cm 

Visst intresserar han, sammansatt och enkel, tragisk och en skämtare,
olyckligt lycklig på höjden av berömmelsen
men Y Stenius är inte den som ska skriva hans minne,
hon ägnar sig åt gissningar, spekulationer, antaganden, förmodanden
på mycket lösa grunder, ibland bara av en känsla hos henne,
hennes beundran är stor, och det kan den väl vara,
men jag är absolut inte intresserad av den.
Jag borde läst en annan biografi över Jussi.
//cm

Återigen fick jag sjunka in i Pamuks värld och njuta av hans språk, hans stil, hans bildskapande, hans färger, personer och miljöer.
Denna gång om en besatt man,
som omöjligt kan släppa taget,
som till och med bygger ett museum över sin besatthet.
Men varför oskuldens? Vems oskuld?
Själv är han skyldig i allra högsta grad
Och okänslig
Och ganska osympatisk egentligen
Men vi har väl alla hans besatthet, hans samlande och hans oförmåga att ta nästa steg
i någon mån.
Eller?
//cm

Mycket bra biografi av Walter Isaacson
om denne mytomspunne och nästan mytiska person
Som ju var en i högsta grad levande person,
med laster och lustar, kärlekar och hang-ups
och så briljant förstås.
Anmärkningsvärd i sina ställningstaganden många gånger,
som kring staten Israel
Mycket läsvärd
//cm

En helt lysande berättelse om att vara människa,
att söka sitt ursprung,
att fundera över sin originella egna person,
att vara i migration,
att vara i kanten av en hemlig historia som berättas av tanter världen över
Men med ett fasansfullt slut
Mer Fioretes - detta var helt fantastiskt!
cm

Lysande impressionistisk berättelse,
inifrån, sugande oro och förvillelse
i olika situationer.
Brodern, fadern och älskaren.
Och samtidigt den fiktiva, verkliga författaren och hennes granne
som bor i huset som är romanens hus - fast inte riktigt så heller.


cm

 
Mindre känd roman av Virginia Woolf
Ganska traditionell,
men en kärlekshistorias vanliga, o så vanliga, vindlingar
i ett välkänt London,
promenader på The Strand, parksoffssittande i Lincolns Inner Field, o.s.v.
och - förstås lysande berättat.
//cm

Maja Lundgrens roman
om den romerska staden som begravdes under vulkanaska
70 någonting e Kr
motsvarade inte alls förväntningarna.
Mycket runda ord och vulgära vändningar vilket inte roar.
Fattigt språk.
Begränsat berättat.
Synd
//cm

Birgitta Holm är en enastående biograf
och en enastående föreläsare.
Lyssnade på henne på bokmässan i år
då hon brann i en föreläsning om Sara Lidman -
vilken hon ju också har skrivit en lysande biografi om.
Biografin om Victoria Benedictsson är mer undflyende,
inte lika brinnande och engagerande,
vilket förmodligen beror på det undflyende i VB´s person
- åtminstone är det så jag uppfattar henne.
Hon kämpar med sitt skrivande i denna lilla håla,
med ett barn och halvvuxna styvbarn
samt en alltför gammal man
och drabbas av en passion
som hon inte kan hantera - vem kan det?
//cm

Aldous Huxleys framtidsskildring är riktigt otäck,
dels därför att människorna är så ovetande lyckliga
och dels därför att mycket i skildringen påminner om
den dag som idag är,
med bedövningsmedel, inte i form av tabletter, men med media
som ger samma effekt.
Men - vad är det för fel på att vara lycklig då?
Ja, kanske det är dit vi strävar - totalt lyckobedövat sinne
Är det den bästa av världar?
//cm

 Så läste jag den ändå
trots att jag efter Den vidunderliga kärlekens historia bestämt mig
för att denna författare inte är något för mig.
Och i de delar som handlar om den yngre Kunzelman, varannat kapitel tror jag,
kvarstår mitt omdöme - dravel - svulstigt, vulgärt, smutssexfixerat
Men i den del som handlar om äldre Kunzelman
är jag betydligt mer positiv,
där finns en livshistoria, intressanta inslag om konst och konstförfalskning
- även om själva konstnärskunnandet är ganska ytligt -
och framförallt ett resonemang om sant och falskt, eller kanske mer om sant och kopia
och därmed om originalitet.
Och för att vara helt ärlig så finns denna tråd också hos den yngre K,
men där försvinner den i slamset.
Intressanat och se vilken väg han nu går, Vallgren,
det slamsiga eller det intressanta
//mamman

Andra läsningen inom ganska kort tid - två år -
gav ett helt annat intryck än första gången.
Första gången var fokus på denna stackars
likgiltiga överkörda och hanterade man.
Andra gången på hans våldsamma handling, frånvaron
av algerier i Algeriet och berättelsens bakvända slut.
Döms han för att han inte grät på mammans begravning?
Han har faktiskt mördat. Han stödjer misshandlaren.
Tar inte parti för den svaga på något sätt, men inte för sig själv heller.
Han är en främling i tillvaron, men också i Algeriet.
Han lever sitt liv som om det inte angick honom.
Boken gjorde mig nyfiken på mer Camus.
//mamman 

L. Gardner berättar i denna bok
den för oss nu, i vår tid, helt osannolika historien om
en Maria Magdalena med helt andra perspektiv och vinklar
än den vi får lära oss med modersmjölken.
Och vad vet vi?
Den kan vara lika sann som någon annan,
åtminstone delar av den.
Framförallt sätter boken fingret på just detta -
den som berättar hisorien - historieskrivaren -
är den som bestämmer hur historien blev.
Det kan lika gärna vara precis tvärtom.
Som att Jesus och Maria Magdalena var gifta, fick barn,
som fick barn, som fick barn osv osv
//mämman

Och boken då?
Den var mycket bra
Berättad ur kvinnan -portvaktens - perspektiv
och innehöll precis som filmen en ganska enkel historia
om några möten mellan människor som kanske inte möts så ofta
men när det sker
uppenbarar livet sig och hur fantastiskt det är
Boken handlade också om yta och innehåll
och om att mycket få människor är vad de ser ut att vara
och vore det inte idé att börja släppa denna fixering vid utsidan som vi lider så svårt under nu
Och faktiskt gjort i ett par decennier nu?
// mamman

Den lysande skildringen av ett fall,
smygande, omärkligt vänder vinden
och vad blir kvar?
Människorna är blinda,
fortsätter i gamla spår, fastlåsta i systemet
vars och ens liksom gruppens.
Ett lysande fall.
//mamman

av A Coelho Ahndoril
om Mäster Palm
är en poetiskt ihoptråcklad säkert möjlig
historia om Mästers väg,
från eländig barndom till upplysning
Själva förvandlingen är dock svår att greppa och på det hela taget
når historien mig inte alls.
//mamman