omnia

Av Agneta Pleijel
Har säkert en verklighetsbakgrund
och mycket elände är det i barnafödandets värsta
men det hjälper inte.
Tråkig och enahanda, lätt att läsa men stannar inte kvar.
//mamman

Herta Mullers Hjärtdjur
var förstås djupt gripande och otäck,
om förföljelse, ond bråd död, smygande
och tecken. Tecken för att veta och
för att skydda och för att förmedla
och människan är i stånd till mycket.
Under vilka förhållanden?
När skulle jag?
Om det handlade om mina barn? Ja
Mitt liv? Inte lika säkert
//mamman 

Hon är rasande Sara,
i denna historia från ett Sydafrika, innan
apartheids fall. Men den är minst lika aktuell idag.
I centrum står en man med noll självinsikt,
alla i hans omgivning ser hans falskhet, hans lögner
och hans förakt för dem - men han förstår det inte.
Värst är hans förhållande till sonen,
som han tror sig älska men som han plågar å det grövsta.
Och ingenting har väl egentligen förändrats.
Vi är fortfarande stora egoister som först och främst har oss själva framför ögonen,
du ser grandet i din grannes öga men inte bjälken i ditt eget,
och vi flyr oss själva in i projektioner på andra.
Ibland blir jag så trött, så trött.
Men hon är en lysande begåvad författare, Sara.
//mamman

Han har ett fantastiskt språk Ranelid,
jag är mycket förtjust i att lyssna på honom
och hans ord och flödet kommer mycket tydligt fram
i hans berättelse.
Ibland säger han också stora sanningar.
Men
vad vill han?
Varför denna svenskamerikan?
Varför dessa olyckor? Livet är en jämmerdal som det är bäst att fördra?
Varför alla dessa suddiga personer ständigt i utkanten, fast de är mitt i?
Huvudpersonen är en bidrottning - och det är ok - men vad? varför?
Nej, detta är min andra Ranelid
och jag blir inte klok på honom.
Vad är poängen?
//mamman

En mycket bra bok om Katarina,
hennes liv och tid och hennes kamp för att behålla rikets styre i familjen.
För hennes söner, i kamp mot Spanien, England, det tysk-romerska riket
och striderna inom kyrkan mellan protestantiska falanger och katolicismen,
lyckades hon ganska bra
men sönerna hade inte samma livsvilja och styrka
och mest måste hon ha varit mycket ensam.
//mamman

En katedral av färgat glas
Oh dåna ocean
Livets triumf

Några ord ur poeternas pennor i denna samling.
Fascinerande Byron med slängkappan, hårmanen och svårmodet.
Shelley sanningssägaren och moralisten Med humor
Keats missförstådd och sjuk
och allt i en underbar volym som
både innehåller beskrivning av liv och tid,
poesi och hågkomster från personer i tiden.
Mycket bra.
//mamman

av Carina Rydberg
Är ingenting att tipsa någon endaste själ om.
En ytligt babblande om några dagar i Indien.
Ingenting annat
//mamman

Genom breven kommer jag nära,
känner med, förstår, lider med och skrattar med,
minns tonåren, studietiden och försöken att komma till rätta
med livet och människorna.
Utan någon annan jämförelse -
bara det - att hon blir så levande.
//mamman

vill man kanske stanna i
och fundera över,
men boken har också ett gäng 
andra titlar på första sidan
som - Skulden är min -
samtliga leder tolkningen åt olika håll,
vilket väl är meningen.
Livsögonblicket, men vem är stjärnan? och finns det bara ett ögonblick?
Och vem bär skulden? För att det inte blev mer - var mer? 
 Ett författarskap att återkomma till
och att resonera kring.
//mamman

Idag i DN ett dräpande angrepp
på Guillou och PO Stenius http://www.dn.se/ledare/signerat/forverkat-fortroende-1.1064863
vilket ger ett mycket märkligt intryck.
Guillous bok handlar om hans skrivande liv,
en del av misstag och missbedömningar tar han upp - men det är väl han som avgör vad han vill skriva om
Men journalistsverige verkar vara en synnerligen hetsig rävhåla
Och om inte Guillou är att lita på
vad gör Wolodarski mer trovärdig. Kappan DN? Knappast
Guillous bok Ordets makt och vanmakt är hursom helt LYSANDE
och visar en människa som både kan göra bort sig, må dåligt över det
och försöka bättra sig. Självironi. Självinsikt. Och motstånd. 
Och han försöker verkligen komma åt Makten
Gör Wolodarski det? Var är hans motstånd? Samhällsengagemang?
Verkar mest avundsjuk, tycker
//mamman

Är äntligen läst,
efter att ha stått på vänt
sedan TV-serien gick - och när var det -
sena 70-talet? 80?
Den är rolig att läsa, förskräcklig att läsa
- särskilt när man ser att de yttre händelserna stämmer så väl.
Och så denna förskräckliga farmor Livia,
som enligt boken - och historien - inte skydde några medel för att rädda makten
till familjen. Sedan läste jag Elin Wägner
som döpte en huvudperson - en stridbar, stark men alls icke ond -
efter henne - Livia Augusta - just därför att hon var historiens mest FÖRTALADE!
Starka kvinnor förtalas - det är visst och sant -
eller  oskadliggörs genom att dö unga (ta livet av sig) eller genom att avbildas, och därmed alltid Vara, uråldrigt gamla - och därmed ofarliga. Se Selma Lagerlöf - hur ofta ser vi henne ung, trots att bilder finns,
eller för den delen Ellen Key - som alltid är urgammal, vithårig och BLID.
Men se på detta!

En Vild. Vacker. Sensuell. Ellen Key
//mamman

Isaksson och Linders bok om denna remarkabla kvinna
har jag nu läst ut.
Och jag har fått många nya tankar och infallsvinklar
och kunskap om tiden, om personernas och deras lågor.
Till Elin och hennes krets ska jag definitivt återvända.
Först till sällskapet och hennes platser i maj!

Lysande bok!
//mamman

 Camilla Hammarström har skrivit en bok om KB´s litterära gärning
och om mottagandet av hennes verk,
men mycket lite om hennes liv och hennes tid,
vilket är synd.
Första delen av boken följer författaren mycket av den kritik som KB fick i livet
och i eftermälet, d.v.s. att texterna var romantiskt ungflicksdravel och delvis obegripligt -
för att uttrycka det kort
Vilket är mycket orättfärdigt med tanke på att hon är en av våra största lyriker
som dessutom hade ett starkt engagemang för livsfrågor, filosofiska resonemang samt stor humor.
//mamman 

 En synnerligen detaljerad beskrivning över en relations
oförmåga förödande för barnen i familjen, förödande för personen kvinnan och personen
mannen och såkrampaktigt igenkännbart till dess ...
nej, någon lösning - katarsis - försoning på allvar
kom inte till stånd
Upprepningen var inbyggd och skulle så förbli,
//mamman 

har jag nyligen läst ut
Ganska bra, särskilt den första
och Flytande bro samt Släktklenod
men får inte riktigt fatt i vad hon vill säga.
Novellerna har ett kvinnoperspektiv,
med kvinnan - osedd - vid spisen så att säga,
och flera handlar om att våga, att släppa taget,
att kanske försöka bli sedd.
Eller åtminstone se sig själv och sina behov.
//mamman

 Fruktansvärt otäck bok om lägren,
om vad ett låst system gör med människorna och
deras själar. Och dessa människor som
utövade förtrycket, tvånget och
våldet - inte är det en särskild
kategori! Sådana kan vi 
väl alla bli - om till-
räckligt rädda,
eller? Men 
stor 
berättare
var han
//mamman
 

Kära Doris Lessing - även om hon kanske inte 
varit så rolig den sista tiden i teveinslag mm
- så är hon en Fantastisk berättar.
Precis som Proust skapar hon en värld -
i varje bok - som jag bara försvinner in i.
Ungefär som Alice i Underlandets nedramlande
- jag uppslukas av hennes berättande.
Detta är första delen av hennes självbiografi
och mycket från Martha-serien känns igen
men långt ifrån allt.
Nu måste jag ge mig i kast med del II
//mamman 

 En lysande bok
- att läsa på t-banan,
lagoma bitar på 10-minutersresa
med Ruskin, Humboldt,
van Gogh med flera
dignitärer som ciceroner
samlade av Alain de Botton.
Lysande. Inspirerande. Lärorikt

Precis som hans bok om Proust
som dessutom skapade fullt med Lust!
//mamman

 av Dubravka Ugresic

En fantastisk triptyk kring
den osynliggjorda, förtalade och förhånade gamla tanten,
som verkar vara ett alleuropeiskt fenomen.
Författaren berättar egentligen två historier
och talar i tredje delen om hur vi ska läsa vidare/tolka/ifrågasätta
och hur vi inte ska ge upp. Ta fram kraften och kreativiteten
symboliserad av bl.a. av svärdet under kudden,
som tanten sover med
för en dag.....
//mamman

 av Jed Rubenfeld
hade vi häromsistens i läsecirkeln,
men boken-berättelsen blev inte klarare av det.
Tanken är god, ett mord löses med Jung och Freuds
teorier som analytisk grund, eller åtminstone trodde jag att det var författarens tanke, 
men det är inte mycket av det i boken.
Några intressanta resonemang om Freuds teorier
och dess betydelse för moralen finns,
men själva mordhistorien är ingenting
annat än en misslyckad konstruktion.
//mamman