omnia

Den gode Almquist, han blir allt mer kär för mig.
En gång i tiden var det Det går an som var märkvärdig,
men jag var för ung, förstod inte storheten, men begrep klassikern
i kvinnokampen - förstås.
Läste också Jaktslottet och Hermitaget men som sagt, de lämnade inte några spår.
Nu efter två böcker detta halvår, och särskilt denna Drottningens juvelsmycke,
framstår han alltmer som en av de litterära giganterna.
Först formen, han blandar drama med den utomstående berättaren med prosa med drama och poesi på ett helt lysande och mycket, för läsaren njutbart sätt.
Sedan miljöskildringen av Stockholm är helt underbar att läsa, att återfinna och gå och vara på hans platser. Beskrivningarna är också så livfulla att jag gott kan se alltihop framför mig
och så historien! Mordet på Gustav III är fonden och den hela tiden åtföljande berättelsen
men huvudsaken är Tintomara, denna gäckande, förtrollande och förtrollade, magiska person
som får alla att brista i kärlek - fast hon/han inte vill. Kanske en spegel? Kanske vårt allra innersta?
Och så detta med Törnrosen?? 
Hela serien heter ju Törnrosens bok och mycket har skrivits om Almquist och Törnrosen,
vad jag förstår,
men jag vet inte om något har blivit klarare.
Hans liv är ett mysterium, så att hans böcker är mysterier på ett särdeles lockande sätt,
är väl inte att förvåna.
Men han har missbrukats på olika sätt
Såg för några år sedan - eller - gick efter pausen för det var så bedrövligt -
en uppsättning på Dramaten av Drottningens juvelsmycke med E Klinga i huvudrollen
som verkligen var ett missbruk av text och stämning i boken.
Scenografin var dock betydelsefull,
   

Och han själv bör väl vara med här,
se så intelligent finurlig han ser ut!

//cm