omnia

       
Nyss läst ut Utrensningen, aktuell i två läsecirklar denna höst,
och måste säga på en gång. Den är tråkig.
Samma historia egentligen som i Stalins kossor, samma otäcka våld mot kvinnor,
samma förfärligt nästan obeskrivliga förtryck bl.a. i form av en allt överskuggande osäkerhet om vad som ska hända härnäst, samma personer - dotter - mor - mormor.
Skillnader mellan romanerna finns. I Stalins kossor handlade det väl mycket om tre generationers kvinnors olika sätt att hantera en obegriplig verklighet, och om arv, skuld och skam, vilka storheter också finns i Utrensningen.
Utrensningens tema är möjligen just utrensningen men den är summariskt beskriven, där är flera svek men de hänger inte riktigt ihop. Historien stämmer inte riktigt, t.ex med Martin och hans skogsman till bror. Eller systrarnas stora kärlek som hålls gömd o.s.v. 
Våldet mot framförallt kvinnor och barn är outhärdligt, obeskrivligt
men skildringarna får inte bli våldsporr. De måste betyda något. Leda till något. Något mer än våldsamma äckelkänslor. Dit når inte Oksanen alls.

//cm