omnia

 Såg häromdagen den mycket bra Järnladyn
och inte bara Streep var lysande.
Skådespelet överhuvud var utmärkt.
Bilderna och skildringen av tiden likaså.
Ibland tyckte jag det var nästan en dokumentär i bildhänseende.
Att börja och utgå från den gamla kvinnan,
med den döde mannen som utgångspunkt och samtalspartner
var ett strålande grepp. Gjorde filmen djupare och mer betydelsebärande.
Samtidigt som järnet blänkte hårt. Ingen skönmålning precis.
 
och ensamheten.
Trots omgiven av män, bara män, män, hela tiden.

Och hon hade kämpat varenda dag av sitt liv.
Självklart. En feminist utan att veta om det - hon hade nog förnekat ordet.





Men märkbart var också att hon inte tog till sig kvinnor,
i sin stab, eller i sina departement, men det kan också vara filmens vinkel.
Kanske hon gjorde det.
Till slut låter hon ändå mannen gå, packar väskan, klär på honom rocken
och så går han. Utan skor.
//cm

 En helt underbar film om de knaggliga
spelen bakom kulisserna i underrättelsetjänsten.
Om män och männens skvaller
och om männens lekar
som olyckligtvis får så allvarliga konsekvenser allt som oftast.
Lysande bildspråk. Tiden sant fångad och framställd.
Utmärkta skådespelarinsatser - huvudrollen och Firth särskilt -
och regi förstås.
Bilderna att njuta av:







//cm

 
Den Underbara, Underbara filmen om ärkeängeln som röker, äter socker,
dansar och älskar och doftar så gott att Alla Kvinnor faller som käglor.
Den film jag sett flest gånger (och en liten skvätt idag)
och älskar, trots den lite töntiga kärlekshistorien och hunden.
Det är så härligt att föreställa sig ängeln så här,
kraftfull, sensuell, levnadsglad, njutande och också vanligt morgonskrovlig!
//cm

            
En film som skulle varit Helt Fantastisk,
om tro, lojalitet, konflikters mångbottnade ursprung 
om konflikt och dess följder i det lilla som i det stora, om förståelse och förlåtelse,
duktiga skådespelare och mycket vackert filmad,
om man bara haft vett att klippa den - på tok för lång som den nu är.
//cm

Fantastisk film med fantastiska skådespelare,
Colin Firths stammande är helt autentiskt.
många långa närbildsscener som skulle avslöja minsta brist i konsten.
Märkvärdigt bildspråk, särskilt minnesvärt promenaden i disig londonpark.
Scenografin så anpassad till stämning, karaktärerna och händelseförloppet.
Lysande helt enkelt. En femma.
//cm

                             
Denna underbara, härliga livgivande fillm
såg jag om häromkvällen - och njöt i fulla drag - precis som första gången.
Och musiken - som jag egentligen inte haft någon särskild relation till - har fått betydelse
som
Meryl Streep The winner takes it all
eller hennes sång till dottern - så mycket smärta och vemod har inte funnits i de sångerna tidigare.
Eller Colin Firths I can still recall our last summer - hur träffar inte den nostalgins strängar och längtans
platser.
Fantastisk film.
//cm 

 Förstår inte alls storheten i denna film.
Det är för mycket av allt. En konstruktion där manus/regi samlat allt elände
och kokat en pekoralsoppa av allt.
Det är att gotta sig i människors olycka.
Det är socialporr.
Förskräckligt.
//cm

 En ganska tragisk film om trasiga människor
som springer i sitt ekorrhjul, eller simmar i sin guldfiskskål
för att tala med Igelkottens elegans.
Den snälle mannen verkar ha mycket liten egen vilja
och beter sig mer som ett förvuxet barn.
Skulle det vara en bild av mannen? Den norske mannen?
//cm

Såg ikväll Igelkotten
den underbara filmen som bygger på boken Igelkottens elegans.
Och det var en elegant film
perspektivet var bytt från kvinnan till flickan
och det gjorde på ett sätt en helt ny berättelse
trots att boken var väl igenkänd
med personer, miljöer och anda.
Lycklig, varm och lustfylld gjorde filmen mig,
även om jag kanske inte är en ny människa
(det blir jag av tai-chin och Medvetandegörande av kroppen)
//mamman

 Snäll, rolig, skönt städad och minnesvärd
i skildringen av asperger med grafiken och ickekänslorna.
Och soptunnan förstås.
Och bara lite taffliga insatser från skådespelare och regi.
//mamman

Trots några väl konstruerade personligheter,
bl.a. huvudpersonen
är filmen sammantaget en god berättelse
om allas vår längtan att synas, att vara i andra människors ögon.
Fast vi förstås inte gärna låtsas om det.
Kjell Bergqvist rollfigur är lysande tragisk
och filmens största behållning.
//mamman

 Märklig film
men mycket vacker förstås när det är Bergman och
Nykvist. Och duktiga skådespelare, alla fyra gör en
storartad insats, men varför måste hon vara
sjuk. Historien skulle gott och väl ha
kunnat berättas ändå,
faderns svekfulla distans skulle då fått större betydelse.
Nu hade mamman haft samma psykiska sjuka
och fadern kunde gömma sig bakom den,
fast kanske själva problemet var just han.
//mamman 

                    
Den är svartvit.
Den är långsam.
Den är mycket tyst, 38 repliker tror jag IB själv säger.
Men den fångar mig helt.
Men då har sonen berättat att den är en i trilogin om
Guds tystnad.
Och innan jag skriver mer om det vill jag gärna höra sonen?
Här helst!
Iallafall - mycket bra, mycket symbolisk utan att skriva på näsan - verkligen inte,
mycket vacker och mycket inkännande.
Två filmaffischer - den engelska klart bäst tycker
//mamman

Denna gång - andra gången jag såg den,
med tjugo års mellanrum, kanske - upplevde jag inte
frihetstemats gestaltning
så deprimerande som förra gången.
Mer sammansatt. Den totala friheten stavas Ensamhet
En baksida som Kieslowski säkert avsett framkalla
var ensartad förra gången - jag såg bara förlusten, den dubbla,
- men det är också mycken insikt, inspiration. Plats för.
Och blå - är inte det egentligen det Himmelska Hoppets färg.
//mamman

Var inte alls dum. Magisk precis som
jag minns barndomens magi, levande leksaker
och kramande nallar. Den underbara dörren
som man, genom att skruva på ratten
utanför, kunde komma till bollarna, övervåningen
eller rusande tåg. Fantastiskt!
Och när affären blev ledsen och svart!
Invändningar finns förstås, kanske främst mot skådespelarna, men det bryr jag mig inte om.
//mamman 

Underbar. Musiken. Miljöerna. Människorna.
Oförutsägbar. Enkel. Rätt in i hjärtat.
//mamman

En riktigt bra film om en tafflig man, hans helt osynliggjorda hustru, den obönhörliga skilsmässa och
de två sönernas ställningstaganden
så tydliggjorda att det blev lite för mycket.
Ingen barmhärtig förståelse för pappan,
mamman fortsatt osynlig
och pojkarna irrande kring livets outgrundligheter.
//mamman

Inte alls så dålig som recensionerna påstår.
Bra historia -kritik av den amerikanska armén i första hand,
både själva armén och inhyrda styrkor,
en stor sällan sedd förståelse för landet där krigföring pågår,
men också en kritik, men med glimten i ögat, av det sjuttiotalistiska flower-power
- och kanske New Age - idéerna kring parapsykologin.
Bra skådisar - Clooney förstås - men också de andra.
//mamman

Rätt skojig och rätt jobbig
och lite för grabbig,
men en kul idé
Varför måste män egentligen
bete sig? Och hemma väntar
frun/den blivande frun/flickvännen/mamman/
tanten/kärringen äckligt förnumstigt.
Varför måste kvinnor vara så?
När jag skriver detta längtar jag efter mer
Thelma och Louise,
men de var förstås tvungna att dö,
är män någonsin tvungna att dö i sådana filmer?
står det inte alltid en kvinna - välj epitet ovan - och väntar
förnumstigt??
//mamman