omnia

 Såg häromdagen den mycket bra Järnladyn
och inte bara Streep var lysande.
Skådespelet överhuvud var utmärkt.
Bilderna och skildringen av tiden likaså.
Ibland tyckte jag det var nästan en dokumentär i bildhänseende.
Att börja och utgå från den gamla kvinnan,
med den döde mannen som utgångspunkt och samtalspartner
var ett strålande grepp. Gjorde filmen djupare och mer betydelsebärande.
Samtidigt som järnet blänkte hårt. Ingen skönmålning precis.
 
och ensamheten.
Trots omgiven av män, bara män, män, hela tiden.

Och hon hade kämpat varenda dag av sitt liv.
Självklart. En feminist utan att veta om det - hon hade nog förnekat ordet.





Men märkbart var också att hon inte tog till sig kvinnor,
i sin stab, eller i sina departement, men det kan också vara filmens vinkel.
Kanske hon gjorde det.
Till slut låter hon ändå mannen gå, packar väskan, klär på honom rocken
och så går han. Utan skor.
//cm