omnia

Såg idag denna fantastiska film
Fyra plus
allra minst (två i DN vilket ytterligare sänker DN´s kritikerkår och gör den omöjlig att lita till)
Filmen handlar om manlighet,
om svårigheterna att vara man och hitta rätt i rollen
särskilt gentemot barnen.
Omvänd diskriminering talas det om - och det är helt riktigt
Mammornas auktoritära mammighet skildras lågmält men tydligt
och på ett alldeles rätt sätt
Vad har vi gjort med den i grunden rätt tänkta jämställdheten
när det blivit så illa?
Skådisarna är lysande, särskilt Inde i huvudrollen.
//mamman

Såg filmen häromkvällen
vi trodde att det skulle vara en billig flabbfilm som vi snabbt kunde dissa!
Men inte - 
den visade sig klart sevärd, med undantag kanske från den utdragna förlossningsscenen i slutet,
klart sevärd om våra tillkortakommanden, vår längtan och vilja till tvåsamhet, våra avgrundsdjupa olikheter - mellan kvinnor och män, men också mellan t.ex två systrar, 
och ändå, vårt eviga hopp om att  FÅ TILL DET!
3 plus//
mamman

  

Såg så äntligen denna omtalade film
i går kväll.
I början, första timmen gott och väl, tyckte jag den var utmärkt
Lysande helt enkelt
men sedan
Detta med identiteten - tyckte inte riktigt att det höll,
inte riktigt konsekvent genomfört
och slutet - vad var det. Ett lyckligt?

Såg filmen härom veckan med den sextonåriga sonen
och var helt tagen.
Nu när vi lätt i film och annan media gottar oss åt olika tragedier
på ett närmast makabert sätt
kommer denna film
som naturligt och ömsint skildrar en sorg
och den process som innebär
att sorgen förvisso alltid finns där
men går att leva med.
Skådespelarna är utmärkta, lysande regi och överraskande tydliga bilder.
//mamman 

Lysande! Lysande!
Att må bra av
men också om svek - när alla ord  är sagda
och om detta att det kära barnet obönhörligen en gång måste lämna dig.
Underbar, underbar Dancing Queen och The vinner takes it all

Och Donna och hennes trio är fantastiskt livgivande!

såg mamman tillsammans med sönerna och yngsta dottern
häromkvällen på Saga.
Filmen var som en utklipp ruta i det enorma lapptäcke som vårt liv tillsammans med andra är,
somligt obegripligt, somligt förklarligt och somligt helt utanför alla ramar, precis som livet.
Ett par relationer beskrivs, mestadels indirekt men också i klart uttalade scener, först är relationen mellan de två systrarna - som kanske är tre, för vem är Becky? - eller, snarare, det är den relationen vi ska anta att det handlar om,
men egentligen är det relationen mellan mor - barn som är huvudsaken.
Det är systrarna som mödrar, men det är också den helt frånvarande, utom en stund i slutet, modern till de två systrarna - eller tre - som genom de två kvinnorna på något sätt skapas.
Intressant film, mamman tittade inte på klockan en enda gång! Måttstocken
Nicole Kidman var förstås lysande,
liksom övriga skådespelare, den andra systern och Jack Black.
Filmad i en stil som liknar dogma, Bergman och Allen på en och samma gång.
Klart sevärd men utan toppbetyg.

//mamman

har sonen och mamman just sett
och visst var den annorlunda och spännande berättad,
hade vackra och annorlunda bilder
och ett nog så allvarligt dilemma
men FRUKTANSVÄRT seg.
Långa, långa, låånga scener när huvudpersonen bara går,
eller sitter, eller ligger.
I en duschscen är längden och idéen med längden motiverad,
men den dras ut alldelse för långt och tappar därmed helt bort sig. 
Kan inte rekommenderas!

//mamman

Usel film
Började bra - Nicole Kidman strålande och idén med kompassen och varje persons daimon -
men sedan?...
I övrigt trista och oinspirerade skådisar,
uselt manus och särskilt dialogen som fullständigt tog livet av sig själv.
Den når inte ens upp till en stjärna.

//mamman

Den femte av mammans fem bästa är Kieslowskis Friheten - Den blå filmen.
Den ingår som en av de tre filmerna i trikoloren, den vita, den blå och den röda. 
Filmen inleds med att kvinnan mister sitt barn och sin man
i en bilolycka - och den absurda titeln Friheten.
Varför inte ensamheten?
men ändå, på något outgrundligt sätt passar titeln.
Kvinnan tar sig igenom sin sorg och mannens liv
och finner oanade upptäckter
och lika oväntade lösningar.
Den bästa filmen i trikoloren, även om Den röda också är mycket bra
och veronikas dubbelliv
men där handlar det förstås mycket om den Fantastiska musiken
//mamman

En av mammans fem favoritfilmer
är American beauty
Det är en film där slutet är klart redan från början,
ändå fängslar den med historien eller kanske historierna
om de olika relationerna
och om tomheten i individens liv.
Det desperata sökandet efter mening i en tillvaro som låser sig alltmer
och för varje handling endast  ökar ödsligheten
Det är också en stark kritik av det amerikanska samhället med de vackra fasaderna.
Det enda hoppet är det unga paret som kanske kan trassla sig ur
förutbestämdheten, åskådliggjort med den skakiga handkamerans parallella bilder
Och därför blir filmen ändå hoppfull!
Den är vacker med sina bilder, skådespelare, manus och regi är lysande. 

//mamman

Roligt med svar - Mathias skrev i kommentar
 sina 5 bästa. Vilka var:
Blow Up
Det stora blå
Cykeltjuven
Star Wars
Kristi sista frestelse

Olyckligtvis har jag varken sett nr 1, 3 och 5
och måste förstås göra det!
Det stora blå var väl ok. Det var vackra bilder och intressant intrig - men bästa film?
Undrar om detta kan förklaras?
Star wars har jag förstått sett - men det är fem filmer. Är alla bäst? Eller någon?
Trots filmtittande står sig mammans Bästa 5 från 29/2
- fast kanske Darjeeling limited eller Darling eller Du levande?

//mamman

En av mammans fem bästa filmer.
Varför?
Därför att den på ett lustfyllt och vaket sätt,
utan sentimentalitet och pekpinnemoral,
säger så mycket om detta att vara människa.
Särskilt den aspekten som handlar om hur lätt det är att fastna i mönster
som vi inte själva ser och därför inte kan förändra.
Sen är filmen vacker och självlysande med sina bilder
och händelseförlopp i alldeles egna berättarstil.
 
//mamman

En underbart härlig film
- fina skådespelarinsatser, särskilt från huvudpersonen med pipa
- speciella filmbilder med rörelse, färg, form och ljus i ovanliga kombinationer
- naturligt onaturliga konstruktioner
och man kan inte lista ut hur det går! 
det enda som hindrar mamman från att ge den högsta betyg
är några stråk av sentimentalitet mot slutet.

//mamman

sen såg vi filmen
och blev - ärligt talat - trots Audrey Hepburn
besvikna.
Poesin och klarheten i språket kunde naturligtvis inte förmedlas
men dessutom var filmen lite långsam
och ja, tråkig.    

Dessutom är det trist
eftersom bröderna Coen gjort en av mina absoluta favoriter bland filmer

om konsten att försöka leva livet
så gott det går, trots trassligheter
om konsten att behålla en dröm,
fast ingenting egentligen går att passa in i drömbilden
och om att när allting krackelerar ändå stå där
Våga stå där i alla mänskliga tillkortakommanden
//mamman

att jag dömde ut No country... alldeles för fort
men
jag menar
gå omkring och döda folk med en tryckluftsmanick!!!
varför?
vilken mening?
motorsågsmassakerfilm, tycker jag,
och det finns tillräckligt med våld
också omotiverat och helt obegripligt att förstå
i den Verkliga Världen
Filmen ska ta mig - oss - framåt, ge nya tankar, nya möjligheter, nya perspektiv
Filmen ska inte tratta runt med mig - oss - i meningslöshetsträsket
Det har vi redan nog av
Se t.ex. TIBET nu
//mamman 

Såg häromdagen
denna underbara, förföriska,
vackra och roliga film.
Från att i Sånger från andra gången varit djupt civilisationskritisk
kommer så denna mänskliga film om mänskliga tillkortakommanden
och ensamheten i vars och ens bubbla.
Bedårande är scenen med de kopulerande paret, där han talar om pensionsfonder
medan hon stönar och njuter,
eller drömmen flickan har om giftemål
med en rockande man i ett framforsande hus.
Mycket är förstås likt i de båda filmerna
och frågan är om han, d.v.s. Roy Andersson
kan göra en till i samma stil?
De ligger i vart fall högt båda två på min bästa-film-lista.

//mamman

Vad är detta?
Bröderna Coen - vad har ni gjort?
Fargo var jobbig - men ändå bra, det fanns någon sorts
poäng med att allt gick åt pipsvängen.
Men detta???????????????????????????????????????????
//mamman

En fantastisk film!        

om bröderna som söker varandra, sin far och sin mor - i ett kloster i Indien!
Men mest av allt sig själva kanske. Sitt sammanhang
Kanske det är det regissören återkommer till, gång på gång -
att söka sitt sammanhang.
Och även om avslutningsscenen är plågsamt övertydlig -
som en hel del annat i filmen - blir de aldrig för mycket
utan just skruvat på pricken och i så vackra och oväntade bilder.

först såg vi The Royal Tenenbaums och var inte alls imponerade - grötigt, meningslöst och långsamt, spelat skådespel och skruvad till ingenting



men därefter såg vi The Life Aquatic och blev helt omvända till regissören Wes Andersons fördel.
Life Aquatic är en underbar film med fantastiska, ljusfyllda bilder och bildsekvenser
om en excentrisk forskare och hans sammanhang.
Skruvad, men med innehåll


//mamman