omnia

Såg häromdagen
denna underbara, förföriska,
vackra och roliga film.
Från att i Sånger från andra gången varit djupt civilisationskritisk
kommer så denna mänskliga film om mänskliga tillkortakommanden
och ensamheten i vars och ens bubbla.
Bedårande är scenen med de kopulerande paret, där han talar om pensionsfonder
medan hon stönar och njuter,
eller drömmen flickan har om giftemål
med en rockande man i ett framforsande hus.
Mycket är förstås likt i de båda filmerna
och frågan är om han, d.v.s. Roy Andersson
kan göra en till i samma stil?
De ligger i vart fall högt båda två på min bästa-film-lista.

//mamman