omnia

 Augustin Erbas
debutroman lämnar mig
frustrerad med en deprimerande känsla
av hur små och ofullkomliga vi är
som människor.
Vi skolas in, familjen, skolan, lumpen
i vissa fall, till mönster vi inte
sedan kan - vill förändra,
vi traskar på.
Även då vi ser att människor i vår
närhet mår dåligt alternativt
står upp för något bra -
så törs vi inte säga vare sig ifrån eller stödja.
Vilket sammantaget skapar stor ensamhet och isolering - större än den skulle behöva vara.
I alla fall i Erbas roman.
Lösningarna, broarna bort ifrån ensamheten,
vilka är de?
//mamman
Finns