omnia

En av mammans husgudar är Selma Lagerlöf
- andra är Strindberg och Proust förstås, Lessing,
Peter Weiss,
Paul Auster och Orhan Pamuk bland andra -
Vad som gör dem till husgudar får mamman återkomma till.

Det som är lite trist med bilden av Selma
är att vi gärna vill framställa henne som en gammal sagotant.
Vilket hon inte alls är!
En gammal sagotant är lugn,stillsam och ofarlig,
eller hur?
Men Selmas texter är inte alls sagoaktiga på det sättet -
de är i stället fulla av svart passion, djupa och
farliga avgrunder, hetsiga möten, brinnande själar och vid, röd kärlek.
Bland mycket mer. Och varför vill vi inte erkänna detta?
Varför försöker vi degradera och objektifiera henne? 
//mamman