omnia

 Andrea del Sortos
underbara enkla bebådelse.
Lagom rufsig men mycket påklädd ängel, inte så högstäm mer som om grannens pojke kommit över
och ber om hjälp i kärleksaffär - kanske
Och har han klämt fast liljan med knät, eller hittade han behändigt en vas?
Nåväl - han framför sitt budskap
Och Maria - hon kan inte riktigt tro honom, avvaktande, smått förvånad - vad säger han?
Ett barn? Jag? 
Händerna lyfta i distans, avstånd, vänligt oförstående
Och så är det väl. Ska jag få barn? Växer ett liv i mig? Hur ska jag, själv barn, klara av detta?
//cm